Jag tänker inte lika långsamt som jag talar
Kommunikation är en grundläggande förutsättning för att kunna bygga relationer, interagera socialt samt uttrycka våra känslor, tankar och behov. Vid skador i hjärnan kan man drabbas av olika kommunikationsstörningar som kan påverka vårt tal, vår röst och/eller vår språkförmåga.
Dessa kommunikationssvårigheter är afasi/dysfasi, talapraxi/taldyspraxi samt anartri/dysartri.
Afasi innebär en nedsatt förmåga eller oförmåga att tala, förstå tal, läsa och/eller skriva. Stroke är den vanligaste orsaken till afasi men även andra skador på hjärnan kan ge upphov till afasi.
Talapraxi innebär en nedsatt förmåga att programmera artikulationen. Talet hos en person med talapraxi låter många gånger väldigt ansträngt och även hackigt.
Dysartri är talsvårigheter som orsakas av skada i hjärnan eller nervsystemet som bidrar till nedsatt rörlighet i muskulaturen som används vid tal. Detta kan påverka både artikulationen och rösten. Stroke är en vanligt förekommande orsak till dysartri liksom neurologiska sjukdomar som Parkinson, ALS och MS.
Utanförskap och fördomar
Vid kommunikationssvårigheter är talet ofta svårt att uppfatta och det kan även vara mödosamt att tala. Detta kan skapa kommunikationsproblem och förlust av sociala kontakter vilket kan leda till utanförskap då tal- och språkförmåga är viktigt för vår samvaro med andra människor.
En finsk studie visade att sex av tio personer med afasi hade depression ett år efter sin stroke. Under pandemin försvårades situationen ytterligare för många med talsvårigheter då isolering bidrog till färre kommunikationsmöjligheter och tillgången till tolk drogs in.
Personer med talsvårigheter upplever ofta även diskriminering vilket syns i attityder och i samhällets strukturer. Eija Roisko chef för Kehitysvammaliittos central för informations- och kommunikationsteknologi Tietoteekki i Finland menar att har man talsvårigheter blir man ofta ignorerad eller så blir ens budskap missförstått. En kvinnlig strokepatient förklarar:
”Jag upplever att folk ofta dömer mig på grund av mitt sätt att tala. De orkar inte lyssna eller så tror de att jag inte förstår vad de säger, de tror helt enkelt att jag är lite dum. Men jag tänker faktiskt inte lika långsamt som jag talar.”
En annan vanlig fördom sker bland äldre med talsvårigheter. Äldre med afasi möts ofta av fördomen att den nedsatta talförmågan beror på demens. Det kan många gånger vara svårt att hålla isär afasi och demens, då det finns flera likheter mellan tillstånden. Personer med demens har ofta talsvårigheter som liknar afasi och personer med afasi kan ha svårt att svara på de frågor som läkare ställer för att undersöka minnet. För den som är i kontakt med äldre människor, exempelvis genom sitt arbete, så kan det vara värt att tänka på hur personen agerar i övrigt och hur pass väl personen minns det hen ska göra under dagen, innan man drar slutsatsen att personen är dement.
Brist på logopeder
I dagsläget har endast sex av tio strokepatienter som uppfattar sig ha talsvårigheter tillgång till logoped. En logoped kan ge träning och råd för den som har brister i röst, tal eller språk. För att minska socialt utanförskap, fördomar och förutfattade meningar så krävs bättre tillgång till logopeder. Vi upplever även att logopeder inom äldreomsorgen saknas vilket gör många äldre personer lidande. Vi anser att tillgången till logoped och hjälpmedel inte ska vara beroende av personens ålder.
Källor:
