Vi har nyligen fokuserat mycket på sorg vid förlust av någon närstående, men den här veckan tänkte vi fokusera på hur det kan vara att själv befinna sig på dödsbädden och kanske uppleva sorg över att det egna livet håller på att rinna ut. Vad tänker människor på som ligger inför döden, särskilt de med dödsångest? Och vad innebär ett ”dödsbäddsperspektiv”? Detta tänkte vi reda ut i veckans blogginlägg.

En sak som vi alla har gemensamt är att vi en dag kommer att dö, detta är lika säkert som att vi en dag föddes. Hur var och en väljer att leva sitt liv kan däremot skilja sig åt i allra högsta grad och är något högst individuellt. Personer med dödsångest tenderar dock att ha någonting gemensamt när de närmar sig slutet; nämligen ånger för olika saker.

De döendes visdom

Inspirationstalaren och författaren Bronnie Ware har lång erfarenhet av arbete inom palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede. I sitt arbete som sjuksköterska kom hon därför i kontakt med många som låg på dödsbädden, och vid samtal med dessa döende personer blev hon medveten om att personer med dödsångest hade något gemensamt, nämligen att de tenderade att ångra samma saker. Den här insikten blev inspiration till hennes blogg ”Inspiration and Chai” där hon skrev om den klarhet som döende personer tenderar att få i slutet av deras liv, samt hur vi skulle kunna ta lärdom av deras visdom. Bloggen fick sådan uppmärksamhet att den senare sammanställdes till en bok med titeln ”The Top Five Regrets of the Dying”, som blev en bästsäljare. I boken delar hon bland annat med sig av de fem saker som döende oftast önskar att de hade gjort annorlunda medan de hade chansen.

Ånger på dödsbädden

De fem vanligaste orsakerna till ånger på dödsbädden är, enligt Bronnie Ware, följande:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva livet som jag själv hade önskat, inte enligt andras förväntningar på mig.

Detta var den vanligaste formen av ånger. När människor inser att deras liv nästan är över och ser tillbaka på det med klarhet är det lätt att se hur många drömmar som aldrig uppfylldes. De flesta hade inte ens uppfyllt hälften av alla sina drömmar och fick dö med vetskapen om att detta berodde på beslut som de hade tagit, eller inte tagit. Hälsa innebär frihet, vilket väldigt få förstår förrän de blir sjuka.

Lärdom: Var sann mot dig själv, du kommer att bli lyckligare och samtidigt bli en inspiration för andra!

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så mycket.

Detta var väldigt vanligt och något som Bronnie Ware mötte hos varenda manlig patient som hon skötte. På grund av sitt hårda arbete hade männen gått miste om sina barns uppväxt och även kvalitativ närhet med sin partner. Även kvinnor tog upp detta, men patienterna tillhörde en äldre generation då könsrollerna ofta var mer fördelade och männen i störst utsträckning var de som var yrkesarbetande.

Lärdom: Arbeta för att leva, lev inte för att arbeta! Fundera över vad du vill bli ihågkommen för, och sträva efter just detta!

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

Många upplevde att de hade hållit tillbaka sina känslor för att behålla en god relation till andra. Resultatet hade dock många gånger blivit att de istället utvecklade bitterhet och sjukdomar, enligt Bronnie Ware. Hon menar att vi bör tala sanning och berätta för andra hur vi känner, då detta är något som stärker relationer, och om inte så blir vi kanske ändå av med ohälsosamma relationer.

Lärdom: Var tydlig och modig men också förlåtande! Låt inte ilska och bitterhet ta över sinnestillvaron.

4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.

Många upplevde att de inte hade insett vikten av god vänskap. När slutet närmade sig var det inte heller så enkelt att spåra upp gamla vänner och ta ny kontakt. Många hade blivit så upptagna av sina egna liv att de hade förlorat kontakten med gamla vänner. Djup ångest uppstod när de insåg att de egentligen hade velat prioritera sina vänskapsrelationer. Alla saknar sina vänner när de ligger på dödsbädden.

Lärdom: Värna om dina vänner och var inte rädd för att vara den första att sträcka ut handen.

5. jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Detta var likaså väldigt vanligt. Många inser inte förrän livet börjar ta slut att lycka är ett val. Många hade fastnat i gamla mönster och vanor. De hade låtit rädslan för förändring ta över och intalat sig själva att de var nöjda med det liv som de levde, medan de egentligen hade en saknad och längtan efter att få tramsa och skratta mer.

Lärdom: Ett skratt förlänger livet! Skratta och gör mer av sådant som gör dig lycklig, detta är hälsosamt och förlänger livet – samtidigt som du har roligare på vägen!

Dödsbäddsperspektivet

Detta begrepp låter kanske inte så tilltalande, men det finns en vacker logik bakom det. I boken ”Munken som sålde sin Ferrari” beskriver författaren Robin Sharma dödsbäddsperspektivet på följande sätt:

”Det är ett nytt sätt att se på livet, ett mer stärkande sätt. Man kommer helt enkelt ihåg att varje dag kan vara den sista, och därför lever man fullt ut och njuter av den så mycket man kan.”

Han beskriver vidare dödsbäddsperspektivet som en livsfilosofi, och förklarar vidare:

”Föreställ dig att du stiger upp på morgonen och ställer dig den enkla frågan vad du skulle göra om det vore din sista dag på jorden. Hur skulle du behandla din familj, dina kollegor, främmande människor? Tänk på hur produktiv och engagerad du skulle vara om du levde fullt ut i varje stund. Enbart dödsbäddspespektivet kan förändra hela ditt liv. Det ger ny energi och blåser liv och engagemang i allt du gör. Du börjar fokusera på allt som är meningsfullt, allt du tidigare skjutit upp, och du slutar slösa bort tid på småsaker som bara drar ner dig i kaos och kriser.”

Låt oss tala om döden

Döden är oundviklig, ändå har vi så svårt för att prata om döden. På äldre dagar, och/eller när vi av någon anledning börjar närma oss dödsbädden, uppstår dock ett naturligt behov av att prata om existentiella frågor och just döden. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på hur naturlig döden faktiskt är, och när vi börjar närma oss döden uppstår liksom för många ett behov av att ”bekanta” sig med den. Det största problemet är förmodligen att döden är så starkt förknippad med ovisshet då vi inte med säkerhet vet vad som väntar, vilket gör att många känner rädsla inför döden, men även sorg över att behöva skiljas från sina nära och kära och även sorg över att behöva skiljas från livet i sig.

Men, samtidigt är det fantastiska att ligga på dödsbädden faktiskt kan lära oss något – något värdefullt om livet. Det är svårt att tala om döden utan att tala om livet. Vad är meningen med livet, egentligen? Och hur har just du valt att leva ditt liv? Bara du kan svara på vad som är meningen och syftet med ditt liv, samt huruvida du har uppfyllt detta syfte. Men, om vi ska ta lärdom av vad sjuksköterskan Bronnie Ware har kommit fram till i sina möten med personer i livets slutskede så handlar mycket om att lyssna till sitt inre och följa sin inre röst, värna om vänskapsrelationer och det sociala livet framför arbete. Det kan för många vara lättare sagt än gjort att faktiskt tillåta sig själv att verkligen leva och tillåta sig själv att vara lycklig, men ack så viktigt.

För flera år sedan var uttryck såsom ”carpe diem” (fånga dagen) väldigt populära, och just detta uttryck har nu blivit minst sagt uttjatat. Men samtidigt ligger det någonting väldigt fint och viktigt i dessa ord, vilket även ett ”dödsbäddsperspektiv” utgår ifrån. Det handlar om att leva i nuet och leva livet som om varje dag vore den sista, för att på så sätt ta vara på varje dag och varje stund för att verkligen njuta av livet.

Vill du ligga på din dödsbädd och minnas alla drömmar som du förverkligade under livets gång, eller vill du ligga på din dödsbädd och tänka på alla drömmar som förblev ouppfyllda? Att skjuta upp sina drömmer gör ingen lycklig, så finns det någon dröm som du kan förverkliga redan idag?

Källor:

www.theguardian.com – ”Top five regrets of the dying”

www.kurera.se – “De 5 vanligaste sakerna folk ångrar när de dör”

”Munken som sålde sin Ferrari” av Robin Sharma, 2008