Kärlek som bryter mot heteronormen

2013 genomförde Socialstyrelsen en studie kring Sveriges kommuners insatser för vård och omsorg av äldre. I studien kunde man utläsa att ytterst få samkönade äldre par bodde tillsammans på särskilda boenden. Detta resultat kan såklart tolkas på olika sätt, men ett tolkningssätt är att många äldre inte vågar visa sin sexuella läggning öppet.

Samma studie visade även att endast 10 % av landets kommuner tog upp HBTQ-frågor för äldre i sin vårdplan. I kommuner med 50 000 eller färre invånare exkluderades även äldre HBTQ-personer helt från styrdokument och information till personal.

I en tidigare kartläggning som Socialstyrelsen genomförde 2004, på regeringens uppdrag, visade det sig att äldre homosexuella var helt osynliga i socialtjänsten. Därtill utgick den från att alla äldre levde ett heterosexuellt liv. 2008 visade ytterligare en kartläggning på stora bristande kunskaper kring bemötande av äldre homosexuella inom vård och omsorg.

Bland äldre personer finns det många som inte vågar berätta om sin sexuella läggning. En bidragande orsak kan vara den diskriminering som de har utsatts för i unga år. Det finns studier som visar att äldre HBTQ- personer ofta undviker att söka vård för att slippa diskriminering. 

Tidigare betraktades homosexualitet som en psykisk sjukdom, något som fortfarande har satt djupa spår hos äldre homosexuella. Först 1979 tog Socialstyrelsen bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Många döljer fortfarande sin sexuella läggning eller har endast kommit ut för de allra närmaste.

Det var nyligen bortgångna Barbro Westerholm (L), dåvarande generaldirektör för Socialstyrelsen, som såg till att homosexualitet slutade att klassas som en psykisk sjukdom. 

”Jag tyckte det var absurt att kärlek mellan två människor skulle klassas som sjukdom. När jag var barn så fanns det en ramaffär på gatan där vi bodde. De både männen som drev affären brukade hålla varandra i handen. När jag frågade min pappa varför de gjorde det så svarade han: – De älskar varandra på samma sätt som jag älskar din mamma.”

Denna inställning till alla människors lika värde följde Barbro sedan dess. Hon fortsatte kampen för HBTQ-personers rättigheter under hela sin yrkesbana. Bland annat så drev hon igenom lagen om registrerat partnerskap 1994.

Anna Siverskog är doktor i äldre och åldrande med särskild inriktning på äldre HBTQ-personer. När Anna började forska kring gruppen äldre så insåg hon snabbt att det väldigt sällan pratades om sexualitet hos äldre, samt om det gjorde det, så var det uteslutande fokus på heterosexualitet. Hon började därefter söka efter äldre homosexuella personer att inkludera i sin avhandling och detta blev grunden till avhandlingen ”Queera livslopp”.

I projektet deltog 20 personer födda mellan 1922 och 1950. Anna blev gripen av alla livsberättelser. De äldsta i projektet var präglade av sin tid och hade varit unga innan homosexualitet avkriminaliserades 1940. Samtliga i projektet hade upplevt tiden då homosexualitet fortfarande sågs som en psykisk sjukdom. 

Många berättade om att de trodde att de var helt ensamma om att känna som de gjorde. En del hade blivit diskriminerade på sitt arbete, andra utsatta för våld och många hade bemötts av avståndstagande från närstående. Flera av de intervjuade hade upplevt känslor av ensamhet och isolering. Men tack vare internet så har de återfunnit gemenskap på äldre dagar. En man berättar att han upplevt sina allra bästa dagar i livet mellan åren 70-80 år tack vare internet. 

Oro kring bemötandet inom äldreomsorgen är väldigt vanligt bland äldre HBTQ-personer enligt Anna. Det är nu tio år sedan Socialstyrelsen gjorde sin studie om kommuners vårdinsatser för äldre.

”Det är svårt att veta hur läget är idag” säger Anna. ”Det beror nog på varje enskild verksamhet och vem som är ansvarig för just den verksamheten. Vissa enheter är ju numera även HBTQ-certifierade så då borde ju kunskapen vara högre där.”

Anna Siverskog har på uppdrag av RFSL skrivit handboken Queer Äldreomsorg. Det är ett stort intresse för boken och beställningar har kommit in från hela landet. Boken uppmärksammar bland annat att villkoren inom äldreomsorgen många gånger är tuffa. När ska ens personalen som arbetar inom äldreomsorgen få tid att lära sig om HBTQ-frågor?

Äldreomsorgspersonal som Anna möter när hon är ute och föreläser säger ofta: ”Men vi behandlar ju alla lika”.

”Då är det viktigt att poängtera samt problematisera kring att alla är ju inte lika eller har lika behov. Det finns inte ett rätt sätt att möta en HBTQ person. Det är viktigt att reflektera kring vad man tar för givet om de man möter utifrån kön och sexualitet. Man behöver reflektera kring sina egna fördomar. Man behöver även tänka på vad man använder för språk. Könsneutrala ord som hen, partner, livskamrat eller förälder är bra att använda. Då kan man öppna dörrar till livsberättelser som är viktiga att ta del av för att kunna ge en bra omsorg”.

Vill ni beställa handboken Queer Äldreomsorg så klicka här.

 

Källor:

Socialstyrelsen

Värdig äldreomsorg för homo- och bisexuella

Barbro Westerholm kampen för allas lika värde fortsätter

Hur man bemöter äldre HBTQ-personer