Kvarboendeprincipen – för vems bästa?
Kvarboendeprincipen har länge varit vägledande inom äldrepolitiken i Sverige och innebär att den enskilde ska kunna bo hemma i sin ursprungsbostad så länge som den enskilde själv önskar. I sin bostad ska möjlighet till personlig omvårdnad och sjukvård ges.
Lennarth Johansson, docent och forskningsledare vid Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, skrev för drygt två år sedan (2016) en artikel, publicerad av Äldre i Centrum, om kvarboendeprincipen som han själv beskriver som en ”svekfull princip”. Lennarth Johansson menar att det uppstår ett glapp mellan å ena sidan löften om vård och omsorg vid behov och efter önskemål, och å andra sidan utfallet som bestäms av kommunen och där den äldres vilja och önskan väger lätt.
32 000 platser avvecklade
Kvarboendeprincipen har sedan flera decennier varit den vägledande inriktningen inom äldrepolitiken. Den är också förklaringen till varför ungefär en fjärdedel av äldreboendeplatserna runt om i landet har avvecklats sedan 2000-talets början, vilket rör sig om ca 32 000 platser. Många politiker runt om i våra kommuner resonerar att många äldre vill bo hemma och att detta därför kan motivera till att dra ned på platserna i äldreboenden. Även den dåvarande äldreministern Åsa Regnér (S) försvarade principen med att förklara att många äldre föredrar att bo kvar hemma långt upp i åldern, en kommentar i samband med en debatt som vid denna tidpunkt blossade upp med anledning av ett SVT-program ”Hem till varje pris” som sändes under våren 2016.
Vi lever allt längre idag och skjuter det sjukliga åldrandet framför oss. Samtidigt innebär denna utveckling att allt sjukare och mer hjälpbehövande äldre bor kvar hemma längre, vilket i sin tur medför ökande påfrestningar på sjukvården och hemtjänsten – och inte minst anhöriga.
Syftet med kvarboendeprincipen
I propositionen inför Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) står följande:
- Så långt som möjligt ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungsbostad så länge som de själva önskar. I hemmet ska man kunna få hjälp och stöd i den dagliga livsföringen. Man ska också kunna få hjälp med personlig omvårdnad eller sjukvård. De anhöriga ska ges stöd för sina insatser.
- Kunna flytta till en särskild boendeform om vårdbehoven är stora. Om behoven är stora och omfattande eller om man inte känner sig säker och trygg där ska man kunna flytta till en särskilt anpassad boendeform.
Lennarth Johansson problematiserar dock resonemanget:
”Men – gamla människors önskan om en plats på ett äldreboende när man inte längre vill, kan, orkar eller känner sig trygg nog att bo hemma, är i många kommuner inget skäl för att få en plats på ett äldreboende. Politiken utlovar en sak, medan det i praktiken fungerar på ett annat sätt. I vissa kommuner måste du bokstavligen vara döende för att komma i fråga för en plats.”
En ekonomisk fråga
Vad är då anledningen till detta? Som så ofta är svaret: ekonomi. Den kraftiga neddragningen av platser på äldreboenden har ekonomiska skäl. Genomsnittskostnaderna för kommunen för en person med hemtjänst ligger på ca 260 000 kronor per år medan genomsnittskostnaderna för kommunen för en person på ett äldreboende ligger på ca 780 000 kr per år (2014). Kostnaderna för äldreboenden utgör ungefär två tredjedelar av den totala kostnaden för kommunens äldreomsorg. Det betyder att kommunen kan reducera kostnaderna avsevärt genom att minska platserna i äldreboenden.
Det är inte svårt att förstå att politikerna vill hushålla med skattebetalarnas pengar. Problemet är att många politiker tycks ha en övertro till kvarboendeprincipen och att många upplever att äldre inte bara har rätt att bo hemma utan snarare ska bo hemma till varje pris, något som riskerar att resultera i ett svek gentemot de äldre. I valrörelser utlovas ofta resurser, men därefter tenderar det att inte hända så mycket mer. Vad detta beror på kan bara spekuleras om. Kanske är det så att våra politiker inte vet var eller hur resurser gör bäst nytta? Kanske är det så att våra politiker blundar för att en åldrande befolkning kräver mer resurser? Kanske omtolkas de äldres behov genom allt tuffare riktlinjer som politikerna själva beslutat om när det kommer till biståndsbedömning?
Det är ofta svårt för den äldre själv att stå upp för sina rättigheter, inte minst för den som inte har resursstarka anhöriga som hjälper till och driver på samt ställer krav för att den äldre ska få en plats på äldreboende. Risken är också att äldre som överklagar avslag på en ansökan om plats på ett äldreboende hinner dö innan ärendet har avgjorts.
Flera svek
Enligt Lennarth Johansson resulterar det hela i flera svek. Det blir ett svek gentemot den äldre som inte får en plats på ett äldreboende när han eller hon själv anser sig behöva det. Det blir även ett svek gentemot anhöriga som får ta ett, ofta oönskat, ökat ansvar. Det kan dessutom tolkas som ett svek gentemot vårdpersonal och andra berörda som tvingas vårda den äldre hemma trots att den äldre själv inget hellre vill än att flytta till ett äldreboende.
Risk för misstro mot systemet
Det hela riskerar i sin tur att resultera i en ökad misstro mot systemet och därmed sviktande tro på den svenska modellen. Sverige är det land i världen (tillsammans med Nederländerna) som satsar mest resurser på äldreomsorg. Problemet ligger i löften som inte uppfylls och politikernas löften kan därmed komma att uppfattas som tomma ord. Detta i sin tur urholkar förtroendet för vårt välfärdssystem, för våra förtroendevalda och även för anställda inom välfärden (inte minst vårdpersonal som får bära en kollektiv skuld).
”Äldreomsorgen är en politiskt styrd, offentligt finansierad och lokalt utförd verksamhet, baserad på en lagstiftning av ramkaraktär. Kommunernas ansvar för äldreomsorgen har sin bas i att de finansierar drygt 90 procent av äldreomsorgens kostnader. Ungefär 20 procent av kommunernas skatteintäkter går till äldreomsorgen (med stora lokala variationer). Staten – riksdag och regering – har mycket små möjligheter att påverka äldreomsorgen förutom via lagstiftning och ekonomiska incitament – båda tämligen trubbiga verktyg.”
Vem bär ansvaret?
När vårdskandaler på kommunal nivå blossar upp i riksmedier ställs ofta ansvarig minister till svars, trots att denna minister inte har någon möjlighet att ingripa. Ansvarsfördelningen kan därmed uppfattas som mycket otydlig. Vem bär ansvaret? Är det kommunalrådet, äldreomsorgschefen, handläggaren eller vårdpersonalen? Eller är det ägaren eller riskkapitalisten bakom det privata vårdföretaget?
Den ansvariga ministern brukar i slutändan ändå försvara sin politik genom påminnelse om pågående eller nya satsningar i form av statsbidrag till kommunerna. Det kan bli svårt att greppa det hela när perspektiven växlar mellan ett nationellt och ett lokalt sådant. Statliga bidrag brukar inte räcka långt när det väl kommer ner på kommunal nivå med tanke på alla kostnader som kommunerna har.
Det finns alltid en risk att något går fel i någon av landets 290 kommuner och bland de ca 250 000 personer med äldreomsorg. Kommunerna behöver därför tänka förebyggande med proaktiva insatser när det kommer till boende, vård och omsorg.
Inte på lika villkor – kommunala skillnader
Äldreomsorgens kvalitet varierar mellan olika kommuner, och likaså möjligheten att beviljas plats på ett äldreboende. Detta är som att jämföra vädret i vårt stora och avlånga land, det kan se helt olika ut på olika platser i landet.
Lennarth Johansson avslutar med följande ord:
”Men det finns en trovärdighetskris som riskerar att erodera den svenska äldreomsorgen. Den består av glappet mellan löften om vård och omsorg vid behov och efter önskemål – och utfallet, som bestäms av kommunen och där den äldres vilja och önskan väger lätt! Detta måste lösas vid källan: kommunen behöver ta ett faktiskt ansvar för sina löften till de äldre medborgarna.”
En god tanke
Kvarboendeprincipen är i teorin en god tanke, och många äldre vill inget hellre än att bo kvar i sin egen bostad så länge som möjligt (kanske rent av livet ut). I dessa fall är det värdigt att kunna få hjälp och stöd för att få till en fungerande tillvaro i det egna hemmet. Det finns dock samtidigt många äldre (med fysiska och/eller psykiska besvär) som inte vill något hellre än att flytta till ett äldreboende (särskilt boende) där de kan få en gemenskap och uppleva en trygghet med närhet till personal under hela dygnet. Kvarboendeprincipen bör, enligt vår uppfattning, inte användas som ett argument mot den enskildes vilja och behov av rent ekonomiska skäl. Det bör alltid vara behoven som styr insatserna – och dessa behov kan i regel den enskilde själv bäst redogöra för.
Källor:
