Vikten av att tillgänglighetsanpassa Sverige
Det finns ett stort antal personer i Sverige med funktionsnedsättningar som på ett eller annat sätt påverkas av bristande tillgänglighetanpassning. Då det finns olika typer av förutsättningar som kan skapa problem är det svårt att få en exakt överblick kring hur många som faktiskt drabbas. Men statistik från SCB visar att ungefär 36 % av Sveriges befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Gällande rörelsenedsättning visar siffrorna att ungefär 150 000 personer använder rullstol samt att 250 000 personer använder rullator.
Under 2009 skrev Sverige på konventionen för personer med funktionsnedsättning. I konventionen framgår det tydligt att omgivningen ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, ingen ska heller behöva diskrimineras. Men hur väl fungerar detta i praktiken? För att ta reda på det kontaktade vi Gabi Rehbinder, tidigare ledamot DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) som är en intresseorganisation för människor med nedsatt rörelseförmåga.
Gabi som genom åren har engagerat sig både i ett flertal föreningar men även politiskt börjar berätta om hur det offentliga rummet fortfarande har stora brister och hur svårt det är att hitta möteslokaler som är anpassade:
”Landstingshuset har exempelvis en barnvagnsramp som de tror kan användas även som ramp för rullstol, vilket skulle bli direkt livsfarligt på grund av tyngd och vinkel. Större lokaler är ofta heller inte anpassade så att rullstolar och rullatorer ska kunna stå längst fram.” Gabi förklarar:
”Hörselnedsättningar och rörelsenedsättningar överlappar ofta varandra. Det bästa vore därför om personer med rullstol eller rullator fick stå längst fram i lokalen, istället är det ofta tvärtom, vilket blir problematiskt. Detta problem blir även påtagligt när folk möblerar möteslokalerna. På många ställen finns det heller inget sätt för den rullstolsburne att ta sig upp på scen för att tala.”
Gabi berättar att något som hade varit önskvärt är fler mötesplatser med exempelvis två bänkar och ett bord för träffar utomhus där man kan spela spel eller fika. Det hade dessutom varit ett bra alternativ för de som inte har så mycket pengar då detta inte kostar något. Gabi betonar den ekonomiska aspekten som kan bidra till utanförskap, med tanke på att en fika idag ofta kostar mellan 70-100 kr vilket är dyrt för en pensionär med garantipension eller för en person med sjukersättning/aktivitetsstöd. Gabi upplever många gånger arkitekturen och stadsplaneringen som fientlig och problematisk.
Frustrationen hos Gabi är tydlig när vi pratar om det offentliga rummet som fortfarande har många brister när det kommer till anpassning utifrån olika behov. Gabi utvecklar:
”Snöröjning är även ett stort problem då det många gånger plogas specifikt för nedsänkningarna vilket begränsar framkomligheten. Jag upplever även hinder när jag ska ta ut pengar eller betala, många restauranger och fik som skulle kunna vara tillgängliga med hjälp av ramp väljer att inte ha det, inte ens en flyttbar.”
I ett inkluderande samhälle så är det viktigt att alla har möjlighet att kunna delta i aktiviteter. För Gabi har bristen på anpassning i samhället många gånger lett till känslan av utanförskap då det har varit svårt att ta sig in till de olika aktiviteterna.
”Lokalerna är ofta undermåligt planerade på grund av trösklar och trappor som gör det svårt att ta sig in. Jag upplever även problem på handikappanpassade toaletter där sopkorgar ofta är fastsätta i väggen på ett sätt som gör det svårt att ta sig fram med permobil till toalettstolen. Vidare upplever jag att jag heller inte har samma möjlighet att gå och bada då väldigt få badhus är anpassade.”
Det behövs även en uppdaterad syn på personer med rörelsenedsättning. Gabi utvecklar:
”Det behövs ett skifte i tankesättet så att äldre respektive personer med funktionsvariation uppfattas och behandlas som de tillgångar och människor vi faktiskt är. Nu känns det som att antingen ska man vara fullt arbetsför eller så har man inget värde som medborgare eller person. Det finns även en bristande förståelse för att rörelsenedsättningar, syn- och hörselproblem, smärta samt olika typer av sjukdomar ofta överlappar varandra som därtill får konsekvenser utöver själva rörelsenedsättningen. Mycket är osynligt samtidigt som det ofta går att anpassa flera saker samtidigt utan större kostnader om man bara är medveten om det från början.”
Vi kan inte göra annat än att hålla med Gabi Rehbinder. Samhället är fortfarande långt ifrån att vara helt inkluderande och det är verkligen på tiden att göra något åt detta. Det är viktigt att alla personer har samma förutsättningar att delta i aktiviteter och föreningsliv. På så vis kan vi minska utanförskap, social isolering och samtidigt stärka känslan av gemenskap och inkludering.
Källor:
