Från ledsenhet till ny livslust genom gemenskap och dans
Riksföreningen Äldres Hälsas blogg syftar till att lyfta artiklar och ämnen som på något sätt rör målgruppen äldre, bland annat med tips och inspiration för att stärka såväl fysisk som psykisk hälsa. Utöver detta syftar denna blogg även till att lyfta värdefulla erfarenheter hos föreningens medlemmar. I detta blogginlägg lämnar vi plats åt Bernt Lundgren som är medlem och informatör i Riksföreningen Äldres Hälsa.
Detta är Bernts berättelse
För elva år sedan dog min fru 60 år gammal plötsligt av ett hjärtstillestånd på grund av att hennes hjärta var förstorat. Jag var med när det inträffande. Det var en väldig chock för mig, och också för våra barn som kom till sjukhuset och fick vara med då apparaterna som höll igång kroppen stängdes av. Ett så onödigt förfärligt dödsfall tyckte vi alla. Ett förstorat hjärta hade gått att åtgärda om hon eller vi andra hade haft kunskap om hennes sårbarhet för denna åkomma.
Jag och barnen var förstås mycket sorgsna under lång tid. Hur skulle vi orka igenom de alldeles vanliga vardagarna utan henne? Vad skulle vi göra med företaget som hon hade skapat? Skulle yngsta dottern som hade arbetat i företaget en kort tid orka ta över verksamheten? Jag själv kunde stötta som ansvarig för företagets ekonomi men hade mycket begränsad kunskap om själva verksamheten. Andra uppdrag var min huvudsyssla.
Det gick någon månad och dottern bestämde sig för att fortsätta. Vi hade företaget hemma och jag träffade därför min dotter varje dag när hon kom från sitt. Det var bra för oss båda. Vi behövde varandra för arbetets skull men också för att dela vår ledsenhet och prata om henne. Med de andra barnen hade vi också en god kontakt.
I närheten där jag bodde fanns ett kollektivhus där medlemmarna – utöver boende i egna mindre lägenheter – hade gemensamma utrymmen för matlagning, middagar och umgänge. Jag hade turen att ha en kamrat som bodde i kollektivet och som såg till att jag kunde få bli en extern resursperson som matlagare. Huset var indelat i fyra matlag som hade en vecka var för handling, matlagning och städning. Efter en veckas arbete kunde vi i mitt matlag vila oss i tre veckor och få god mat i tur och ordning av de andra tre matlagen. Med tanke på det som hade hänt mig var det mycket stödjande att både få arbeta tillsammans och att umgås i samband med middagarna. Jag fick livslusten tillbaka genom denna gemenskap.
Efter ett par år träffade jag en ny kvinna. Det skedde i en tangovals på Gröna Lunds dansbana. Hon kom att bli min nya livlina och vi gifte oss redan efter ett halvårs bekantskap. Det var åtta år sedan vi träffades och vi har fortsatt dansa argentinsk tango. Man kan tro att tangon är mycket introvert och visst är det så att upplevelsen är parets egen hemlighet men tangon innebär också en kollektiv gemenskap, ett riktigt community med kvinnor och män i alla åldrar, ofta äldre, som njuter av den klassiska tangomusiken och dansens möjligheter till improvisation.
Vad vill jag nu ha sagt med min berättelse? Jo att ledsenhet går att komma över. Man behöver en knuff in i meningsfulla sammanhang, gärna med en god social samvaro, en praktisk uppgift som att till exempel laga god och näringsriktig husmanskost, och att hålla igång kroppen genom fysisk rörelse och estetisk upplevelse, som i vår tangodans. Sammantaget har detta varit ett bra sätt för mig att överleva min nedstämdhet och må så bra som det går, och att få kraft till att klara även andra upp- och nedgångar som är en naturlig del av vårt liv här på jorden.
2021-11-25 – Bernt Lundgren, 74 år och informatör
