För att minska risken för spridning av coronaviruset har många uppmanats att till isolering, inte minst äldre personer över 70 år som tillhör den främsta riskgruppen. Men hur ska äldre personer, där många redan innan Coronavirusets spridning upplevde isolering, nu hantera den ensamhet som förstärks än mer av den isolering som äldre idag uppmanas till?

Siffror visar att dödligheten bland de som har drabbats av det så kallade Coronaviruset är som störst bland äldre och personer med vissa kroniska sjukdomar. Äldre är därmed mest utsatta och har störst risk att behöva intensivvård om de smittas med viruset. Regeringen och folkhälsomyndigheten har de senaste dagarna därmed varit tydliga med budskapet att vi måste skydda dessa riskgrupper från att smittas.

”Alla äldre står inte ut med ensamheten”

I en nypublicerad debattartikel i Aftonbladet behandlas just detta ämne. Det är Stefan Einhorn, professor vid Centrum för social hållbarhet vid Karolinska institutet, Kattis Ahlström, journalist, Gerhard Andersson, professor i klinisk psykologi vid Linköpings Universitet, Walter Osita, docent vid Centrum för social hållbarhet vid Karolinska institutet och Carl Johan Sundberg, professor och institutionschef vid Karolinska institutet, som har skrivit denna debattartikel med ovan nämnda rubrik ”Alla äldre står inte ut med ensamheten”.

Hur ska vi då skydda dessa riskgrupper som är som mest utsatta? Jo, tanken är att äldre personer ska isoleras från kontakt med andra människor. Detta innebär att äldre personer inte bör träffa sin familj eller vänner, och de bör rent av undvika att gå till affären och undvika att resa kollektivt. Tanken med detta är god, och det kan därmed betraktas som ett klokt beslut, men samtidigt finns det en risk att vi bortser från det faktum att vi människor har ett grundläggande behov av mänsklig kontakt.

Social exkludering har visat sig aktivera samma områden i hjärnan som fysisk smärta. Vidare har konstaterats att fysisk smärta förstärks av ensamhet och lindras av sällskap. Många klarar av någon enstaka vecka, eller två (kanske till och med tre) veckor på egen hand, men någon gång under denna tid kommer dock svårigheterna för de flesta. Detta kan handla om känslor av övergivenhet, nedstämdhet, förvirring, stress, oro och känslomässig utmattning. Vad kan detta resultera i? Jo, att dessa isolerade personer till slut inte står ut med ensamheten och upplever att vad som helst vore bättre än att sitta i ensamhet, vilket bidrar till att dessa personer känner sig tvungna att bryta isoleringen.

Hur kan vi lösa situationen?

Vad kan vi då göra för att lindra dessa människors lidande när myndigheter avråder från besök och utevistelse i samhället i väntan på att pandemin har klingat av (vilket sannolikt kommer att ske tidigast om några månader)?

Ett alternativ är telefonsamtal för att lindra känslor av ensamhet och isolering. Ett annat alternativ är att satsa på att utbilda och inspirera äldre personer att mötas digitalt både med varandra och med sin familj.

I Sverige har studier tidigare genomförts med internetbaserad KBT för äldre, vilka visade lovande resultat vilket innebär att denna grupp mycket väl skulle kunna tillgodogöra sig de tekniker som krävs.

Debattörerna föreslår att samhället:

1. Erbjuder äldre personer, samt andra i riskgrupper, tillgång till digitala kommunikationsmedel. Detta inkluderar självklar tillgång till wi-fi på äldreboenden.

2. Utbildar de som saknar digital kompetens. Detta kan innebära viss fysisk kontakt med utbildare och det är då viktigt att risken för smittspridning minimeras, till exempel genom testning. Men en hel del utbildning kan ske via till exempel TV och radio. Ett bra exempel är UR:s serie Seniorsurfarna på SVT1.

3. Tillhandahåller vägledning och plattformar som gör det möjligt för personer i riskgrupperna att mötas digitalt.

Utvecklingen av dessa plattformar kan även vara andra till gagn, även personer utanför riskgrupperna, som själva väljer eller tvingas till att dra ner på sina sociala kontakter. Debattörerna skriver vidare:

”En allvarlig riskfaktor i samband med pandemin är att människor inte klarar av att isolera sig under den period som krävs för att smittspridningen ska klinga av. En satsning på digitala lösningar kommer med all sannolikhet att löna sig, såväl i avseende på minskad smittspridning bland riskgrupperna som i avseende på den totala infektionsutvecklingen i samhället.”

Källa:

www.aftonbladet.se – ”Alla äldre står inte ut med ensamheten”