Upplevelser och tankar i Coronans spår för riskgruppen 70 +

”Slog ändå upp dom blå eller solens strålar tvingar upp dom. Vill jag inte, så kan jag dra ner persiennerna men klarar inte av vara i instängd-känslan. Åter en dag då jag ingenting förstår, jag gör verkligen inte det, acceptera är långt ifrån att förstå, begriper inte hur det kunnat bli så. Men den frivilliga ensamheten har plötsligt blivit ett gissel.”

Citat från Carin D, 70 år

Nu har det gått drygt ett halvår sen Coronapandemin gjorde sitt intåg i Sverige.

Hur har vi som är en riskgrupp 70+ klarat av att leva med ovissheten och de restriktioner som den fört med sig? Har vi det? Att hålla den fysiska distansen, inte få krama barn, barnbarn eller andra som står oss nära? Vilka uttryck har den tagit? Vad har den gjort med oss?

Hur kan äldres behov tillgodoses för att motverka ofrivillig ensamhet och den isolering som följer? Att inte vara behövd som tidigare t.ex. arbeta, hjälpa barn och barnbarn, föräldrar eller ägna sig åt volontärarbete.

”Vi är individer som vill bestämma själva över våra livsval och ta ansvarsfulla beslut. Trampa inte på vårt självbestämmande” uttalar Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L) och menar att 70+ are oftast är friska och kuranta och många känner sig skuffade åt sidan.

Vad lär vi av att leva med den ofrivilliga ensamheten som uppstår under Coronapandemin?

Ofrivillig ensamhet är, enligt forskning på området, hälsofarligt – social isolering anses vara dubbelt så farligt som fetma, mindre hälsosamt än att inte träna och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Ensamheten innebär en ökad risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdomar, stroke och demens. Risken ökar också för psykiska problem (Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi, m.fl.).

Den psykiska ohälsan hos äldre i Sverige handlar många gånger om en existentiell ohälsa. Existentiell ensamhet innebär att vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår. Under tiden som pandemin pågår utsätts vi för en existentiell utmaning – vi vet inte när den tar slut (Susanne Rolfner Suvanto). Oron för att bli smittad och kanske inte överleva! Vad kommer att hända sedan när allt är över?

Varför är det då farligt att vara ofrivilligt ensam? Ensamheten kan vara skrämmande och väcka känslor av övergivenhet, otrygghet och nedstämdhet. Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, menar att ensamhet föder lidande som i värsta fall kan bli kronisk och som i sin tur skapar en kronisk ångest. Han menar att den stressen är nedbrytande för hela människan. Samvaro har däremot en lugnande effekt på hela människan.

Sociala stödet viktigast

Det har visat sig att de som lever i nära relationer har den bästa psykiska och fysiska hälsan och de lever dessutom längre. Att sakna en familj och vänner verkar vara betydligt värre för välbefinnandet än att sakna en kärleksrelation. Ett socialt stöd är en bra buffert mot stress. Det emotionella och lyssnande stödet verkar inte vara lika viktigt som att ha sällskap, påpekar Bengt Brülde.

 

Vad kan vi själva göra under Coronapandemin?   

”Morgonrutinerna desamma, ingen överraskning har smugit sig in. Göra som vanligt, leta dagens guldkorn, redan i minnena. Livet är ju knappt en dans på rosor dessa Corona tider-visst kunde det varit värre jag vet.”                                           

Hur kan vi hitta sätt att förhålla oss till distanseringen men ändå följa de restriktioner som Folkhälsomyndigheten uppmanar till?

Några exempel följer nedan:

• Se varandra, t.ex. via Skype, FaceTime m.fl.
• Möt varandras blickar – öppet och vänligt, t.ex. vid postlådan.
• Gör många små saker med stor kärlek.
• Promenera eller ordna träffar med distans.
• Res i minnen.
• Ta kontakt med hjälplinjer som t.ex. 1177 Vårdguiden eller Minds Äldrelinje m.fl.

Text:

Margareta Andersson och Britta Schröder, informatörer i Riksföreningen Äldres Hälsa.