Den här veckan vill vi rikta fokus mot suicidprevention, detta med anledning av att den 10 september har utsetts till internationella suicidpreventiva dagen av Världshälsoorganisationen (WHO).

Hela världen berörs nu av Coronapandemin och signaler har kommit som larmar om risken för stigande siffror i självmordsstatistiken till följd av Coronapandemin och de utmaningar som pandemin medför.

Självmord i Sverige

Varje år tar cirka 1500 personer sina liv i Sverige, detta motsvarar 18 självmord per 100 000 invånare i åldrarna 15 år och äldre. Äldre män (över 85 år) är dock överrepresenterade i självmordsstatistiken där 33 personer per 100 000 invånare varje år tar sina liv. Det finns inom forskningen flera exempel som pekar på att självmord tillfälligt minskar under perioder när ett samhälle befinner sig i en kris som exempelvis vid krig eller naturkatastrofer. Dessa tillfälliga minskningar tenderar dock att kompenseras, och till och med överkompenseras, med en ökning i självmord efter att den omedelbara krisen har gått över. Sverige står just nu inför samma typ av risk i samband med Coronapandemin och dess efterverkningar.

Förlusten av en nära anhörig är i sig en riskfaktor för självmord hos den efterlevande, särskilt hos redan sårbara individer. Den ofrivilliga sociala ensamheten som för många har blivit verklighet för att minska smittspridningen innebär både ett lidande och en risk i sig, samtidigt som det minskar chanserna för att närstående personer ska kunna uppmärksamma och avbryta ett eventuellt pågående självmordsförsök.

Att finnas där för en medmänniska

När man inte träffas öga mot öga eller lika regelbundet kan förändringar i en annan persons sinnesstämning eller beteende vara svåra att upptäcka. Detta innebär att det kan vara svårare att lägga märke till om någon inte mår bra eller känner sig ensam. Om du misstänker att någon har det svårt, sök då kontakt genom exempelvis telefon, sms eller sociala medier. Hör av dig regelbundet och visa att du finns där som ett stöd genom att exempelvis fråga hur dagen har varit.

Somliga är rädda för att fråga om en person har tankar på självmord, man är helt enkelt rädd för att ”väcka den björn som sover”. Detta är dock en myt. Personer med självmordstankar upplever det oftast som en lättnad att få prata om dessa känslor med någon som visar att den är villig att lyssna och prata om ämnet. Det är inte säkert att personen själv skulle våga berätta om sina tankar och känslor. Det viktigaste är att visa att du lyssnar och är öppen för vad personen vill prata om och känner. Möjligheten att få prata med någon som lyssnar fördomsfritt kan inge hopp om framtiden och öka chanserna att personen kan tänka sig att söka hjälp igen.

När livet vände

SVT Nyheter tog nyligen upp Margareta Bergdahls situation. När Margareta, 82 år, blev änka efter ett 50 år långt äktenskap rasade hennes tillvaro och allting upplevdes som meningslöst. Det gick så långt att hon övervägde att ta sitt eget liv genom att hoppa från balkongen.

Margareta och maken Jens fick aldrig några egna barn, och Margareta har för SVT beskrivit ensamheten som stor trots hennes vänskapskrets och syskonbarn. Margareta har förklarat att hon saknar någon att prata med, och detta har blivit än mer märkbart under Coronapandemin som inneburit uteblivna besök från syskonbarn. Hon har vidare förklarat att hon saknar att ha någon som bryr sig, och att ha någon att bry sig om. Den svåra känslan av total ensamhet. Margareta har vidare beskrivit sin syn på människan, att vi människor är sociala varelser som behöver varandra och att det är därför vi inte mår bra av ensamhet.

Margareta var inställd på att hoppa från balkongen men ändrade sig. Hon kontaktade kommunen där hon bor och förklarade att hon inte mådde bra och behövde hjälp. Detta resulterade i promenadsällskap två gånger i veckan. Detta blev hennes räddning, även om ensamheten fortfarande tränger sig på. Margareta har beskrivit sin nuvarande situation enligt nedan:

”Två dagar i veckan går jag på promenad med dagvården och många gånger har man ett läkarbesök och lite sånt där. Helgerna är jobbigast, då vill jag inte störa. Då är man ensam och får inte prata med någon.”

I det stora hela mår dock Margareta mycket bättre idag, mycket tack vare hennes promenader två gånger i veckan med sällskap. Margareta har uttryckt en tacksamhet över hjälpen från kommunen och förklarat att hon återigen ser ljust på livet:

”Jag har till och med börjat tycka att det är roligt att laga mat, det tyckte jag inte ett tag. Då gjorde jag det bara för att jag skulle ha mat, men nu tycker jag att det är roligt.”

På frågan vad hon saknar mest nu under Coronapandemin svarar Margareta följande:

”Kramar! Detta är är ett så naturligt och viktigt inslag när vi människor träffas, någon som ger en kram och uttrycker ‘Åh, vad roligt att se dig!’.”

Att finnas för varandra i kristider

Det är grundläggande för en god hälsa att i möjligaste mån motverka känslor av ensamhet och det behövs särskilda ansträngningar nu, framför allt för att minska ensamheten hos äldre vars sociala tillvaro reducerats ytterligare. Världshälsoorganisationens (WHO) generaldirektör Dr. Tedros Adhanom Ghebreyesus har uttryckt följande:

”Physical distance doesn’t mean social distance. We all need to check in regularly on older parents, neighbours, friends or relatives who live alone or in care homes in whatever way is possible, so they know how much they are loved and valued.”

Översättning: “Fysisk distans innebär inte social distans. Vi behöver alla regelbundet titta till äldre föräldrar, grannar, vänner eller släktingar som bor ensamma eller i särskilda boenden på de sätt som är möjliga, så att de vet hur älskade och uppskattade de är.”

Källor:

www.folkhalsomyndigheten.se

www.ki.se – ”Coronaviruset: Risk för ökande självmord och självskador i samhället efter pandemin”

www.svt.se – ”Margareta, 82, om svåra ensamheten: ’Tänkte hoppa från balkongen men ändrade mig’”