Olika dimensioner av ensamhet

Somliga associerar ensamhet med något positivt medan andra associerar det med något starkt negativt. Hur kommer det sig att samma begrepp kan framkalla så vitt skilda känslor och uppfattningar?

Ensamhet kan alltså betraktas både som något positivt och som något negativt, och kan beskrivas utifrån olika perspektiv och dimensioner.

Frivillig och ofrivillig

Ensamheten kan vara frivillig (självvald) eller ofrivillig (påtvingad). Så länge ensamheten är frivillig och självvald är den hälsosam och kan betraktas som positiv. Om ensamheten däremot är ofrivillig, och därmed påtvingad, så påverkar den hälsan negativt.

Objektiv och subjektiv

Vidare brukar man tala om objektiv och subjektiv ensamhet. Detta handlar om vem som definierar ensamheten. Utifrån sett (alltså objektivt) kan individen uppfattas som ensam då han eller hon exempelvis bor ensam och inte har många vänner, bekanta eller anhöriga. Utifrån ett objektivt perspektiv betraktas individen alltså som ensam. Individen själv kanske däremot inte alls upplever sig ensam då ensamheten kan vara självvald. Samtidigt kan en annan individ ha ett stort socialt nätverk och många omkring sig och därmed inte uppfattas som ensam utifrån ett objektivt perspektiv, men kan trots detta uppleva sig vara ensam utifrån ett subjektivt perspektiv.

Olika dimensioner

Man brukar tala om tre olika dimensioner av ensamhet; existentiell, social och emotionell. Dessa beskrivs närmare här nedan:

Existentiell – kan beskrivas som en djupare form av ensamhet och innebär att individen upplever att han eller hon inte kan dela sina innersta tankar och känslor med andra, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social – handlar mer om att individen saknar ett socialt nätverk och band till vänner och bekanta som han eller hon kan anförtro sig åt.

Emotionell – innebär att individen saknar en kärlekspartner som han eller hon kan anförtro sig åt på djupet.

Varför påverkas vi så starkt av ensamhet?

Gemenskap har, rent historiskt sett, varit avgörande för människans överlevnad. Ofrivillig ensamhet har därmed inneburit livsfara eftersom den ensamma individen inte kunde försvara sig mot rovdjur eller fiender. Detta finns, enligt forskare, kvar i oss och kan vara förklaringen till att kroppen förbereder sig för hot när vi upplever ensamhet, vilket resulterar i en stressreaktion för kroppen som är negativ för hälsan.

Hälsorisker

Som vi tog upp innan är den ofrivilliga ensamheten skadlig för hälsan och kan på sikt medföra ökade hälsorisker i form av:

Stress
Oro
Ångest
Depression
Demens
Minskad matlust
Minskad fysisk aktivitet
Diabetes
Stroke
Hjärt- kärlsjukdom
Cancer
Tidig död

Ofrivillig ensamhet skapar som sagt en stressreaktion i kroppen då vår kropp reagerar på ensamhet på ungefär samma sätt som när vi utsätts för fara. Det finns till och med forskning som visar att ofrivillig ensamhet utgör samma hälsorisker som att röka 15 cigaretter om dagen. Upplevd ensamhet (alltså den subjektiva ensamheten) påverkar oss ändå ner på cellnivå i form av nedsatt immunförsvar.

Riskfaktorer

Förlust – exempelvis förlust av make/maka eller partner.
Män – män är ofta sämre på att vårda sociala nätverk än kvinnor.
Storstadsbor – människor i större städer löper större risk för social och emotionell ensamhet än personer i mindre städer eller samhällen.
Ekonomi – låginkomsttagare löper större risk att drabbas av ofrivillig ensamhet då ekonomin är avgörande för att kunna delta i olika aktiviteter och samhällsgemenskap.
Personlighetstyp – mindre utåtriktade och känslomässigt labila personer löper större risk att drabbas av ofrivillig ensamhet än utåtriktade personer som är känslomässigt stabila.
Äldreboenden – personer som bor i särskild boendeform (äldreboenden) upplever i större utsträckning ensamhet än personer som bor hemma i ordinärt boende med insatser från hemtjänst (eller utan hemtjänst).

Ensamhet och smärta

Forskning, och undersökning med magnetröntgen, har visat att hjärnans smärtsystem aktiveras vid ensamhet på samma sätt som vid fysisk smärta och dämpas vid gemenskap.

Hur ser det ut i Sverige?

Sverige är det land som har flest ensamhushåll. Detta behöver dock inte betyda att vi upplever ensamhet i högst utsträckning, faktum är att det finns flera andra länder som i högre utsträckning upplever ensamhet än Sverige enligt europeiska undersökningar. Detta betyder dock inte att vi inte har en ensamhetsproblematik i Sverige. Bland äldre (över 65 år) som har insatser från kommunens äldreomsorg visar det sig, enligt Socialstyrelsens undersökning, att 53 procent av de som har hemtjänstinsatser upplever besvär med ensamhet (varav 13 procent upplever besvär ofta) medan 65 procent av personer som bor på särskilt boende besväras av ensamhet (varav 18 procent upplever besvär ofta).

Social isolering

I sammanhanget som rör ensamhet brukar man även tala om social isolering, något som Statistiska Centralbyrån för statistik över. Nedan beskrivs begreppet social isolering och höggradig social isolering närmare:

Social isolering – detta innebär att man inte träffar anhöriga, vänner eller bekanta mer än ett par gånger i månaden. Ungefär 300 000 personer beräknas vara socialt isolerade i Sverige, ensammast är de äldre. Bland 75–84- åringarna är cirka 10 procent socialt isolerade. Bland de allra äldsta, 85 år och äldre, är andelen 15 procent.

Höggradig social isolering – detta innebär att även kontakter via telefon och över internet sker mer sällan än en gång i veckan. Andelen höggradigt socialt isolerade beräknas till 2 procent av befolkningen. I åldrarna 85 år och äldre är andelen 8 procent.

Viktigt ämne att uppmärksamma

Ensamhetsbegreppet är alltså inte så enkelt som man först kan tro. När vi talar om ensamhet och genomför olika undersökningar behöver vi fråga oss om vi undersöker den objektiva ensamheten eller den subjektiva samt om vi mäter den existentiella, den sociala eller den emotionella ensamheten. Det är viktigt att vi talar om samma form av ensamhet för att mätningen ska bli så korrekt som möjligt.

Mitt i denna svåra tid som präglas av oro, ovisshet och för många framför allt ensamhet så hoppas vi ändå att vi kan dra lärdom av denna tid. Vår förhoppning är att vi kan rusta samhället bättre inför framtiden för att möta många av de utmaningar som ensamheten för med sig. För många har denna tid blivit som en “väckarklocka” då de har fått känna på hur det känns att vara ensamhet och isolerad under våra “karantän”- liknande förhållanden. Faktum är dock att detta är vardag för de människor som ständigt lever i ensamhet och social isolering.

Riksföreningen Äldres Hälsa driver just nu ett Arvsfondsprojekt, Hälsoprojektet – för och av äldre, för att ta fram metoder och verktyg för att motverka upplevd ensamhet hos äldre. Många bra initiativ sker på olika fronter och vi hoppas kunna bidra på vår front med vårt projekt. Även om tillvaron för många upplevs som svår och hopplös i nuläget vill vi tro på en ljusare framtid.

Här kan du läsa mer om hur ensamheten påverkar olika åldersgrupper.

Källor:

Socialstyrelsen

Vårdguiden

Statistiska Centralbyrån