I samband med alla hjärtans dag och andra högtider är det många som firar med nära och kära och kanske främst med sin partner. Men alla lever inte i en tvåsamhet. Ibland är det självvalt att vara singel och ibland är det inte det. I Sverige är ungefär två miljoner singlar, i olika åldrar. Det här motsvarar nästan 20 procent av Sveriges befolkning, men trots detta tycks den gängse normen fortfarande vara en samvaro i par.

”Parförhållandet är fortfarande den mest priviligierade formen för intimt liv” menar forskaren Tone Hellesund som 2011 deltog i ett forskningsprojekt om intima relationer. ”Parförhållandet som norm finns inbyggd i både lagar och förhållningsregler men det är främst som kulturell norm som parförhållandet anses vara högre stående än andra former av samliv.” förklarar Hellesund och    utvecklar:

”Bryter du mot parnormen drabbas du av kulturell exkludering, detta framgår i våra genomförda intervjuer med singlar. De upplever ofta subtila former av diskriminering som att folk tycker synd om dem eller att de inte blir bjudna på fester eller parmiddagar.” 

Vid en snabb analys av orden ensamhet och tvåsamhet så kan säkert många instämma i att det  ligger en lätt negativ klang över det förstnämnda jämfört med det sistnämnda. Det finns således en värdering redan i själva ordet ensamhet. Givetvis finns det lika många inställningar till att leva ensam som det finns singlar. Men detta bör vara upp till var och en och inte något som samhället ska värdera.

I ett inkluderande samhälle ska alla få plats men än idag exkluderas många just för att de lever ensamma. Om vi tittar lite närmare på åldersgruppen 60+ så visar statistik från SCB att ungefär en tredjedel av alla över 60 år lever i singelhushåll. De är ofta antingen änkor, änklingar eller frånskilda. I siffror rör det sig om ungefär 900 000 personer, varav ca 600 000 är kvinnor och ca 300 000 är män. Hur väl inkluderade känner sig dessa då de lever utan en partner?

På Institutionen för Hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet kartlades 2007 ett flertal studier kring hur äldre personer upplever förlusten av en partner. Svaren skiljde sig markant åt men ett ständigt återkommande tema var känslan av utanförskap. 

Ett flertal av de tillfrågade tog upp att de tidigare hade fått hjälp och stöd av sin partner, men sedan denne gått bort var de nu tvungna att förlita sig på utomstående personer. Många upplevde detta som problematiskt då de inte ville känna sig som en börda genom att fråga om hjälp. En del beskrev det som att det var känsligt att belasta deras närmaste omgivning och att de skulle genomleva sorgen på egen hand. 

Många beskrev även att de hade få kontakter med omvärlden samt ett begränsat umgänge. En änka beskrev att hennes kontakter successivt hade minskat eftersom hennes dagar tidigare hade varit fulla av att ge omsorg till hennes partner som varit sjuk. Många upplevde att det var svårt att återuppta kontakten med tidigare vänner och flera av de tillfrågade ångrade att de inte hade skaffat fler vänner genom åren. Att ensamheten kändes som ett stigma återkom vid flera tillfällen. Ensamheten blev dessutom extra påtaglig när de umgicks med andra par. Ett flertal av de tillfrågade tog upp en längtan efter någon att prata med, att ge kärlek till, någon att rå om.

Att finnas där 

Det är här vi som omgivning och samhälle bör komma in. Stöd från grannar och familj är viktigt för den som har förlorat sin partner. Som framgick i kartläggningen så finns det en uppfattning kring att inte vilja belasta sin omgivning eller fråga om hjälp. Om man är den som står bredvid är ett tips att därför vara den som tar kontakt och sträcker ut en hand, det kan göra en enorm skillnad för den som upplever ensamhet och utanförskap! Bara att finnas där med sin närvaro är det som många gånger räcker.

Även vården har en central roll i detta där ensamhet och utanförskap kan minskas genom att lyfta den som är nybliven änka eller änkling. Denna person är ofta i behov av stöd och kan hitta ny gemenskap och glädje genom exempelvis stödgrupper bestående av personer som genomlever liknande saker. 

 

Källor:

Luleå Tekniska Universitet

Ohotad parnorm

Mer än var tredje över 60 bor ensam

Kommunerna erbjuder idag flera sorters stöd till dig som är anhörig. Du kan exempelvis få stödsamtal, utbildning eller möjlighet att delta i en stödgrupp. Har du gått ner i arbetstid för att vårda din närstående kan du även få en ekonomisk ersättning.

Kommunen ska enligt socialtjänstlagen erbjuda stöd till anhöriga. I Socialstyrelsens broschyr ”Stöd till anhöriga” (2010) framgår att kommunen ska informera om de verksamheter som alla kan ta del av och som samtidigt erbjuder individuellt anpassade insatser. Du har alltså rätt till att få hjälp från kommunen med att vårda eller stödja en närstående. Kommunen är även skyldig att utreda behovet av stöd och fatta beslut i enskilda fall. Om du ansöker om stöd och får avslag så har du även rätt att överklaga beslutet. Hur mycket stöd samt vilken typ av stöd som du kan få varierar från kommun till kommun så det bästa är att kontakta just din kommun för att ta reda på vad som gäller. 

HÄR FÖLJER NÅGRA EXEMPEL PÅ ANHÖRIGSTÖD SOM DU KAN HA RÄTT TILL:

• Anhörigbidrag även kallat hemvårdsbidrag, omvårdnadsbidrag eller arvoderad anhörigvård kan ges till den som vårdar en anhörig i hemmet. Detta stöd finns dock inte i alla kommuner. Varje kommun har dessutom olika regler kring vem som kan få bidraget samt hur mycket som betalas ut.
• De flesta kommuner erbjuder en möjlighet att medverka i så kallade träffpunkter för anhöriga. Där får du träffa andra som befinner sig i en liknande situation samt även möjlighet att delta i olika aktiviteter som utbildningar och föreläsningar. 
• Anhöriggrupp är ett stöd som många kommuner erbjuder. Där får du som anhörig träffa andra anhörigvårdare. 
• Avlösning i hemmet är ytterligare ett stöd som innebär att en avlösare, ofta någon från hemtjänsten, kommer hem till din närstående och tar över omvårdnaden ett tag så att du som anhörig kan få koppla av eller göra egna aktiviteter. Avlösning kan även ske utanför hemmet genom insatser som korttidsboende/växelvård (som innebär korttidsboende vid upprepade tillfällen som ett rullande schema, t.ex. en vecka i månaden), eller dagverksamhet en eller flera dagar i veckan (detta beviljas främst till personer med demenssjukdom).
• Om du som anhörig behöver någon att prata med så erbjuder de flesta kommuner enskilda samtal eller samtalsstöd.
• Att vara anhörigvårdare innebär en ökad risk för ohälsa vilket gör att en del kommuner erbjuder regelbundna hälsokontroller för dig som är anhörig. Du kan även få tillgång till en SPA-anläggning, få massage eller delta i yogaklasser. 
• En anhörig som avstår från förvärvsarbete för att kunna hjälpa sin närstående har rätt till ersättning från försäkringskassan, en så kallad närståendepenning. Man kan få närståendepenning i högst 100 dagar för varje person man ska vårda.
• Det finns även en rad olika tekniska hjälpmedel som man som anhörig har rätt till. 

Som vi har redogjort för ovan finns det en hel del som du, som anhörig, kan få hjälp med. Stödet kan dock se lite olika ut i Sveriges 290 kommuner, så kontakta gärna din kommun för att se vilket stöd som just du har rätt till där du bor.

 

Källor:

Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Såhär söker du närståendepenning

Hit vänder du dig om du behöver tekniska hjälpmedel

Mellan 2014 och 2017 genomförde NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), en nationell samarbetsorganisation med 13 medlemsföreningar, det så kallade Anhörigprojektet vars syfte var att åskådliggöra och förbättra anhörigas situation. I projektet ingick bland annat en undersökning där anhörigas livssituation lyftes fram.

Undersökningen bekräftade många av de erfarenheter som NSPH och deras medlemsorganisationer redan hade, såsom att anhöriga lever i en utsatt situation samt att deras kunskap kring vilken hjälp de kan få från samhället är begränsad. 

Siffrorna var tydliga. Ungefär tre fjärdedelar av de anhöriga upplevde ett behov av stöd. Vidare uppgav endast sex procent av de tillfrågade att de hade fått information kring det berättigade stöd som samhället kan bidra med. Nästan samtliga (98 procent) av de tillfrågade uppgav att de upplevde stor oro till följd av sin närståendes psykiska ohälsa. Undersökningens resultat påvisade således att behovet av anhörigstöd var stort. 

Ett liknande projekt genomfördes av Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga mellan 2013 och 2016. Under projektet gav man ut inspirationsmaterialet ”Anhöriga till personer med psykisk ohälsa – deras erfarenheter och önskemål om stöd” — En skrift byggande på kunskaper som genererats i tre Blandade Lärande Nätverk (BLN) där anhöriga delat med sig av sina erfarenheter. Blandade Lärande Nätverk är en metod som Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga använder sig för att tillsammans lära sig av varandra och utbyta kunskaper och erfarenheter. I dessa arbetsgrupper ingår anhöriga, vård- och omsorgspersonal, politiker och representanter för intresse- och brukarföreningar.

I skriften framkom liknande uppgifter såsom i NSPH:s undersökning. De anhöriga uppgav att de upplevde oro, press och var i behov av personligt stöd. En ständigt återkommande berättelse var situationer där den närståendes hälsa innebar en stigmatisering förenad med skuldkänslor för den anhöriga. De kände sig maktlösa när den närstående inte ville söka vård, trots att den anhöriga såg att det behövdes. Vidare framkom även att de anhöriga kände att ansvaret för den närstående var övermäktigt vilket bidrog till känslor av vanmakt och förtvivlan. Många nämnde även att det var känslomässigt tungt att i vissa perioder vara den enda sociala kontakten till deras närstående. 

Ett övermäktigt ansvar är ofta utslitande och kan leda till utmattning. Känslor av maktlöshet förekommer då man känner att man varken kan förändra situationen för sin närstående eller för sig själv. Anhörigskapet är ofta oförutsägbart och känslan av att vara i ständig beredskap infinner sig lätt.

En anhörigs erfarenheter 

Idag har det gått nästan tio år sedan NSPH och Nationellt kompetenscentrum Anhöriga gjorde sina kartläggningar, och vi frågar oss därför hur anhörigas situation ser ut i dag? Har kunskapen kring anhörigstöd uppdaterats? Vi har kontakt med Agnes, vars partner är bipolär typ 2, som delar med sig av sina erfarenheter.

Agnes beskriver sin partners tillstånd som ”en relativ normalitet varvat med inslag av depressiva och hypomaniska perioder, framförallt det senare.” Det slår oss omgående att hennes ordval tyder på en nästan professionell inställning till sin partner. Hon talar om honom som om han inte bara är hennes partner utan även hennes patient. Agnes vidareutvecklar:

”Under de maniska perioderna så blir han helt uppe i varv, är svår att kommunicera med och det har även förekommit psykotiska episoder då han blivit inlagd på sluten avdelning. Man märker snabbt när en sådan period är i antågande. Han uppträder då förvirrat, är desorienterad, visar tecken på paranoia och även aggressivitet.” 

Det hörs tydligt att Agnes är distanserad när hon berättar om sin partners tillstånd och även att hon är ordentligt påläst på området psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Agnes uppger att hon lärt sig väldigt mycket om sin partners tillstånd genom åren. Hon berättar vidare:

”Ju mer jag har lärt mig desto lättare har jag haft att hantera hans hypomana perioder. När de första tecknen dyker upp känner jag mig ofta stressad och även maktlös. I gränslandet till det psykotiska går det heller inte att ha en normal konversation om sjukdomstillståndet och hur det ska hanteras vilket skapar ytterligare frustration och oro.”

Agnes upplever klara känslor av vanmakt i sin roll som anhörig och den ständigt pockande oron är påtagligt närvarande. Så ser situationen ut för många anhöriga. Agnes berättar:

”Jag känner en ständigt underliggande oro på grund av hans oförutsägbara humör. Under ett skov blir oron mycket intensiv och det kräver även energi och tid för att få honom till vården”.

Vid frågan om huruvida Agnes fått något stöd i sin roll som anhörig förklarar hon:

”Jag kan inte påstå att jag har fått någon hjälp i detta fallet. Den hjälp jag har fått är då jag på eget initiativ kontaktat psykiatrin.” 

Agnes är ett enskilt fall med en unik situation, men hon är ändå ett tydligt exempel som tyder på att anhöriga ca tio år efter två stora kartläggningar ännu inte blir tillräckligt informerade om det stöd som anhöriga har rätt till.

Några tips till dig som är anhörig

Att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa kan ofta vara påfrestande, men det finns några tips på vad man kan göra eller tänka på för att försöka underlätta sin situation en aning.

• Läs på. Såsom i Agnes fall har det varit lättare att förstå sin partners situation ju mer hon har lärt sig om sin partners sjukdom. 
• Lyssna när din närstående berättar om sitt tillstånd utan att döma eller ge råd. Låt personen finna sina egna svar.
• Ta det inte personligt när din närstående agerar irrationellt.
• Inse dina begränsningar oavsett hur mycket du vill finnas där för din närstående. Det gör det lättare att agera konstruktivt. 
• Ta hand om dig själv och sätt gränser. Våga ta hjälp utifrån och be om avlastning.

 

Källor:

Anhörigprojektet

BLN:s skrift om anhörigas erfarenheter

5 tips när en närstående upplever psykisk ohälsa

Detta är den första delen av fem i en serie om anhörigskap. Under seriens gång så kommer vi att gå igenom hur det är att vara anhörig samt vilket stöd som samhället erbjuder den anhöriga. Men först en liten bakgrund om anhörigomsorg.

Enligt socialstyrelsen definieras anhörig som en person inom familjen eller den närmaste kretsen. Man talar även om anhörigvårdare som enligt socialstyrelsen är en person som vårdar eller stödjer en närstående som inte klarar av vardagen på egen hand på grund av långvarig sjukdom, ålder eller funktionsnedsättning. I följande text kommer vi att använda begreppet anhörig när vi syftar på den person som ger vård eller stöd till en närstående.

Uppskattningsvis finns ungefär 1,3 miljoner anhöriga i Sverige. Mer än hälften av all vård och omsorg i hemmet sker av anhöriga — utan dem skulle vården kollapsa. Deras insatser sparar samhället 183 miljarder kronor varje år. Arbetet är ofta tungt och svårt men ändå något som många gånger görs frivilligt tack vare den starka kärlek som man känner till sin närstående. De anhörigas insatser är ovärderliga, och deras situation skulle många gånger kunna förenklas om de fick rätt stöd från samhället.

Anhörigskap är vanligast i åldern 45-64 år, där omsorgen främst går till att ta hand om sina föräldrar. Av dessa tvingas ungefär 100 000 att gå ner i arbetstid eller till och med säga upp sig vilket påverkar deras privatekonomi. Många tvingas ta ett större ansvar än de själva vill eller orkar på grund av brister i det offentliga utbudet.

Anhöriga över 65 års ålder ger främst vård till sin partner. Sverige har en åldrande befolkning vilket innebär att behovet av anhörigvård kommer att öka. Samhället bör därför se till att villkoren för den som är anhörig förbättras så att anhöriga inte slits ut.

Det finns ingen större skillnad mellan kvinnors och mäns omsorgsarbete gällande tid. Däremot svarar kvinnor oftare för umgänge, tillsyn och personlig omsorg medan männen oftare ger praktisk hjälp och ekonomiskt stöd. Kvinnor rapporterar i högre gran än män att omsorgsarbetet påverkar livskvaliteten negativt, samtidigt som både kvinnor och män samtidigt rapporterar att det känns bra att ge omsorg och upplevs som en trygghet att veta att deras närstående blir väl omhändertagna.

Anhöriga har ofta stor kunskap kring vad deras närstående behöver. De känner den sjuke bäst och kan ge viktig information till de anställda inom vården. Samtidigt så kan vårdpersonal ge råd till den anhöriga för att minska stress och oro. En bra lösning är ett ömsesidigt utbyte där  personal inom vård och omsorg samarbetar med familjen för att kunna ge det bästa stödet till den som är sjuk. 

 

Källor:

Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Anhörigas riksförbund

Den åldrande befolkningen

Forskning visar att körsång stärker hela kroppen. En del forskare jämför till och med körsång med ett träningspass.

Träning och att sjunga i kör påverkar nämligen kroppen på liknande sätt:

1. Blodtrycket sänks

När vi sjunger så använder vi en djupandning lik den andning som används vid meditation. Denna andning reglerar pulsen och hjärtfrekvensen vilket på sikt leder till ett lägre blodtryck.

2. Vi känner oss lyckliga

Precis som när vi tränar och får en så kallad ”runners high” så får körsångaren ett liknande lyckorus. Studier gjorda på körsångare visar att kroppens så kallade måbra-hormon, oxytocin, ökar när vi sjunger, därtill minskar stresshormonet kortisol. Den fysiska ansträngningen av att sjunga höjer kroppens endorfinnivåer och sjunger vi låtar som vi tycker om så får vi även en dopaminkick. 

3. Våra magmuskler stärks

När vi sjunger och tar i från magen så stärker vi vår bukmuskulatur.

4. Kroppens läkningsprocess aktiveras

Studier visar att testosteronhalten i saliven ökar när vi sjunger vilket har en uppbyggande effekt på skadade vävnader. Likaså visar studier att mängden fibrinogen minskar, det vill säga det protein som gör att blodet levrar sig och vid för höga halter kan orsaka blodpropp.

5. Immunförsvaret stärks

Ett flertal studier visar att kroppens IgA-antikroppar ökar när vi sjunger i kör. IgA-antikropparnas uppgift är att förhindra att främmande bakterier och virus får fäste i kroppen.

Körsångaren berättar

Vi träffade Miriam, 69 år, som nyligen börjat sjunga i kör. Hon berättar om sin upplevelse:

”Jag kände redan efter första gången att jag fick en kick av att sjunga. Det var en häftig känsla. Jag kände mig mycket gladare.” Hon fortsätter:

”Det gav verkligen energi och jag kände att jag hade lust att hitta på ytterligare nya saker.” Miriam berättar att hon länge längtat efter att ha en egen aktivitet, något som hon gör på egen hand utan resten av familjen. ”Jag har verkligen blivit mer aktiv sedan jag började i kören, jag har så mycket mer energi och kören blev som ett startskott till att ta ytterligare initiativ till aktiviteter.”

Miriam berättar att hon inte har någon tidigare erfarenhet av att sjunga men att hon har fått lära sig en speciell sångteknik där man tar i från magen. ”Det känns som ett träningspass!” utbrister hon. ”Det känns som att man tränar hela magen”. Hon fortsätter: ”Samtidigt känns det som att jag förlöser något när jag sjunger vilket gör mig avslappnad.”

”Det är även en mäktig känsla att sjunga tillsammans. Vi är väldigt många i kören och det är härligt att vara en del av en stor kollektiv gemenskap.”

En del kommer till kören tillsammans med en kompis men Miriam berättar att hon går till kören på egen hand och att många andra också gör det. ”Jag känner en power av att gå dit själv och jag knyter alltid kontakt med nya människor.” En annan sak Miriam har märkt är hur kören även stärkt henne fysiskt. Miriam är astmatiker och har alltid haft lätt för att bli förkyld men när en familjemedlem nyligen hade influensan blev hon inte smittad. ”Jag som har så lätt för att bli sjuk, det är nog första gången som detta har hänt. Ordentligt sjuk blev han också men jag klarade mig!” 

I dagarna uppträdde Miriam tillsammans med kören för första gången på en scen inför publik. Miriam som klassificerar sig själv som blyg berättar att hon kände en styrka. ”Kören har verkligen stärkt min självkänsla. Jag känner mig så glad över att ha tagit det här steget. För tio år sedan hade jag aldrig trott att detta skulle ske. Jag har vågat göra något som jag kanske alltid velat göra men tidigare inte vågat. Jag tar dessutom verkligen i när jag sjunger, det känns så härligt.”

Så, våga sjung — och sjung dig frisk!

 

 

Källor:

Hälsofördelarna med körsång

Sjung på recept