Vi har under de senaste veckorna fokuserat på boendesituationen för många äldre samt för- och nackdelar med den så kallade kvarboendeprincipen som innebär att äldre ska kunna bo kvar hemma så länge som de önskar. När man diskuterar detta ämne är det lätt att landa i slutsatsen att det behövs fler platser på särskilda boenden för äldre och även fler olika boendeformer.

Tre moderata debattörer lyfte boendefrågan för äldre i Svenska Dagbladet i januari 2016. Det är visserligen ett tag sedan men vi anser att det fortfarande är en aktuell diskussion och vill därför lyfta frågan här och nu.

En het fråga

De tre moderata debattörerna Bertil Persson, Margareta Olgart Holmberg och Inger René menar att den som vill bo kvar hemma självklart ska få göra det, men även att den som upplever ett starkt behov av trygghet och gemenskap också ska ha rätt till det. Debattörerna efterfrågar bättre lösningar för äldres boende.

Dagens samhälle förändras i snabb takt och livslängden ökar dramatiskt, samtidigt som näringslivet förändras och miljöhoten växer. Detta leder till ständigt nya utmaningar för samhället och politikerna vars främsta uppgift är framtidsplanering. Äldrefrågor har under senare år fått alltmer uppmärksamhet, och har uppmärksammats av både kvinnor och män oavsett partitillhörighet. Många anser att äldre har rätt till vissa förväntningar efter ett långt och strävsamt liv.

Att planera sin ålderdom

Debattörerna liknar denna fråga vid en ”tickande bomb” som med stor sannolikhet kommer att brisera under det kommande decenniet. Då dagens politiker inte riktigt vågar ta i denna fråga, vilket innebär att samhällets beredskap inte kommer att räcka till, bör, enligt debattörerna, varje svensk pensionär planera för ett fungerande boende inför sin kommande ålderdom. Som tidigare nämndes ökar livslängden dramatiskt. Sverige har idag två miljoner seniorer (65 år och äldre) vilket är nästan en tredjedel av väljarkåren. Idag ligger medellivslängden på 83 år och de som föddes år 2000 beräknas kunna nå en medellivslängd på 100 år. Detta är i sig något glädjande och positivt, och för fem års ökad livslängd kan detta innebära fyra friska år och ett sjukt år ytterligare. Detta innebär att en utveckling med fler äldre även innebär fler hjälpbehövande äldre.

Nya generationer äldre – med förväntningar och krav

Idag är alla s.k. ”fyrtiotalister” pensionärer och förväntas inom det närmsta decenniet att få ett ökat behov av hjälp från samhällets sida, något som sannolikt inte kommer att ske i tysthet. Denna generation är många till antalet men också, till skillnad från tidigare generationer äldre, mycket talföra och skrivkunniga. Dessa fyrtiotalister tenderar även att ha åsikter som de är vana att få gehör för. För fyrtiotalisterna blev det vanligare att skaffa sig en kvalificerad utbildning och göra karriär. Med fyrtiotalisterna framdrevs bättre fungerande samhällsservice, stabilare ekonomi och gynnsammare skatteregler. Det är därför inte förvånande att de också sannolikt kommer att ha vissa bestämda förväntningar på samhällsservicen för äldre.

Under ”ädelreformen” avskaffades alla långvårdsplatser och på senare år har över 30 000 platser i särskilda boenden avvecklats. I Sverige har vi tillämpat ”kvarboendeprincipen” då den har angivits vara ekonomiskt fördelaktig.

”Efterhand har den för alldeles för många utvecklats till ett tvång att bo kvar hemma så länge det över huvud taget är teoretiskt möjligt.”

Debattörerna menar att många äldre med stora hjälpbehov tvingas bo kvar i sina hem med städhjälp och en pottstol i vardagsrummet, och att detta skapar isolering och otrygghet. Debattörerna menar vidare att detta har skapat utrymme för en ny kriminalitet riktad mot ensamboende äldre. Samtidigt innebär detta ensamarbete, stress och ofta dålig arbetsmiljö för hemtjänstens personal. Vidare belastas anhöriga hårt, något som kan betraktas som ännu en kvinnofälla.

”Idag tvingas ca 140 000 medelålders kvinnor att gå ned i arbetstid eller att ta ut pension, bara för att vårda äldre anhöriga – med sämre ekonomi och pension som följd.”

Vidare menar debattörerna att man tenderar att missa ”osynliga kostnader” vid kvarboende i form av växelvård, korttidsvård, avlastning, dagvård och kvarliggare i sjukvården. Dessutom tenderar detta att resultera i en stagnerad bostadsmarknad.

”Myndigheten för vård- och omsorgsanalys uppskattar att tre fjärdedelar att de kostnader som kommunerna förväntas spara med detta system vältras över på landstingen, och närmare 20 procent på de äldres närstående.”

Dessutom motiverar ”flyttskatten” många äldre att bo kvar i sina hem av rent ekonomiska skäl, ibland stora bostäder som de äldre själva inte orkar sköta och som många barnfamiljer efterfrågar.

Nya boendeformer efterfrågas

Debattörerna menar att behovet av nya lösningar skulle kunna tillgodoses genom bra mellanformer av äldreboenden. Med detta menas inte så dyra bostadsrätter som byggbranschen gärna levererar idag med begränsad service och avsaknad av underhåll.

”När ’fyrtiotalisterna’ själva på 80-talet byggde bostäder åt sina egna föräldrar, blev dessa helt annorlunda. I de större städerna skapades rejäla serviceanläggningar med 250-400 små pensionärslägenheter, med restaurang, tillgång till personal dygnet runt, sjukvårdsmottagning, gym, bastu, simbassäng, samlings- och aktivitetslokaler, sociala aktiviteter, gästrum, park eller trädgård. Dessa har tyvärr sedan ofta lagts ned och sålts bort.”

Det är just den här typen av mellanform av äldrebostäder som vi nu behöver återskapa. Debattörerna menar att dessa inte innebär några oöverskådliga svårigheter när det kommer till aspekter såsom planeringsmässigt, ekonomiskt eller byggnads- och driftsmässigt. Dessa bostäder tenderar vidare att kunna erbjuda de boende en trivsam miljö, trygghet och välbefinnande. Samtidigt innebär en sådan boendeform att de äldres anhöriga avlastas. Då den här typen av bostadsprojekt inte prioriteras av byggindustrin krävs politiska beslut.

Ett växande behov

Enligt PRO:s beräkningar uppskattas ett behov av ca 350 000 nya äldrebostäder under de kommande 15 åren, varav 35 000 i särskilda boenden. Även ”Swedish National study of aging and care” drar slutsatsen att kvarboendeprincipen är alltför fyrkantig och konstaterar ett behov av mellanform av boenden med personal och service. Vidare visar en SOU (statlig offentlig utredning) om äldres boende likaså att det finns ett behov av en mellanform med service och gemenskap och menar att kvarboendeprincipen har drivits för långt.

En gynnsam bostadsmarknad

Om en utveckling med ovan nämnda boendeformer skulle ta fart hade detta i sin tur resulterat i att frigöra villor och stora lägenheter som många barnfamiljer efterfrågar. Debattörerna vill vidare se en utveckling där personer fyllda 80 år erbjuds en genomgång av hemtjänstbehovet och att personer fyllda 85 år erbjuds möjlighet till lämpligt äldreboende.

”Åtminstone vid denna ålder bör man anses gammal nog att själv kunna få påverka sitt boende. Tvångsvård i hemmen löser inga problem. Adekvata boendelösningar är nu ett måste.”

En fråga som inte kan vänta

Idag ser vi att många av de s.k. mellanformer av äldreboenden har avvecklats runt om i landet, samtidigt som vi idag kan konstatera ett stort och växande behov av just dessa boendeformer. Utvecklingen kan därför tyckas gå i fel riktning, något som nu behöver korrigeras. Om vi ska kunna lösa problemen för många äldre (men även indirekt andra målgrupper på arbetsmarknaden) kan vi inte längre blunda för problemet som grundar sig i bristen på lämpliga boendeformer för äldre. Kvarboendeprincipen i all ära, självklart ska den som vill bo kvar i sitt hem kunna göra det, men många äldre vill inget hellre än att flytta till en annan boendeform. Dessa äldre har inte alltid så pass omfattande omvårdnadsbehov att de uppfyller kriterierna för att få flytta till ett särskilt boende, men det betyder samtidigt inte att situationen alltid fungerar bra i hemmet. Många efterfrågar mer service, gemenskap och trygghet som de saknar i sitt eget boende, något som kan vara svårt att tillgodose med punktinsatser från hemtjänsten. Det är dags att prioritera boendefrågan för äldre – om vi inte tar tag i detta nu kommer problemen bara att växa, och det är en utveckling vi inte vill se!

Källa: Svd

Kvarboendeprincipen har länge varit vägledande inom äldrepolitiken i Sverige och innebär att den enskilde ska kunna bo hemma i sin ursprungsbostad så länge som den enskilde själv önskar. I sin bostad ska möjlighet till personlig omvårdnad och sjukvård ges.

Lennarth Johansson, docent och forskningsledare vid Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, skrev för drygt två år sedan (2016) en artikel, publicerad av Äldre i Centrum, om kvarboendeprincipen som han själv beskriver som en ”svekfull princip”. Lennarth Johansson menar att det uppstår ett glapp mellan å ena sidan löften om vård och omsorg vid behov och efter önskemål, och å andra sidan utfallet som bestäms av kommunen och där den äldres vilja och önskan väger lätt.

32 000 platser avvecklade

Kvarboendeprincipen har sedan flera decennier varit den vägledande inriktningen inom äldrepolitiken. Den är också förklaringen till varför ungefär en fjärdedel av äldreboendeplatserna runt om i landet har avvecklats sedan 2000-talets början, vilket rör sig om ca 32 000 platser. Många politiker runt om i våra kommuner resonerar att många äldre vill bo hemma och att detta därför kan motivera till att dra ned på platserna i äldreboenden. Även den dåvarande äldreministern Åsa Regnér (S) försvarade principen med att förklara att många äldre föredrar att bo kvar hemma långt upp i åldern, en kommentar i samband med en debatt som vid denna tidpunkt blossade upp med anledning av ett SVT-program ”Hem till varje pris” som sändes under våren 2016.

Vi lever allt längre idag och skjuter det sjukliga åldrandet framför oss. Samtidigt innebär denna utveckling att allt sjukare och mer hjälpbehövande äldre bor kvar hemma längre, vilket i sin tur medför ökande påfrestningar på sjukvården och hemtjänsten – och inte minst anhöriga.

Syftet med kvarboendeprincipen

I propositionen inför Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) står följande:

• Så långt som möjligt ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungsbostad så länge som de själva önskar. I hemmet ska man kunna få hjälp och stöd i den dagliga livsföringen. Man ska också kunna få hjälp med personlig omvårdnad eller sjukvård. De anhöriga ska ges stöd för sina insatser.
• Kunna flytta till en särskild boendeform om vårdbehoven är stora. Om behoven är stora och omfattande eller om man inte känner sig säker och trygg där ska man kunna flytta till en särskilt anpassad boendeform.

 Lennarth Johansson problematiserar dock resonemanget:

”Men – gamla människors önskan om en plats på ett äldreboende när man inte längre vill, kan, orkar eller känner sig trygg nog att bo hemma, är i många kommuner inget skäl för att få en plats på ett äldreboende. Politiken utlovar en sak, medan det i praktiken fungerar på ett annat sätt. I vissa kommuner måste du bokstavligen vara döende för att komma i fråga för en plats.”

En ekonomisk fråga

Vad är då anledningen till detta? Som så ofta är svaret: ekonomi. Den kraftiga neddragningen av platser på äldreboenden har ekonomiska skäl. Genomsnittskostnaderna för kommunen för en person med hemtjänst ligger på ca 260 000 kronor per år medan genomsnittskostnaderna för kommunen för en person på ett äldreboende ligger på ca 780 000 kr per år (2014). Kostnaderna för äldreboenden utgör ungefär två tredjedelar av den totala kostnaden för kommunens äldreomsorg. Det betyder att kommunen kan reducera kostnaderna avsevärt genom att minska platserna i äldreboenden.

Det är inte svårt att förstå att politikerna vill hushålla med skattebetalarnas pengar. Problemet är att många politiker tycks ha en övertro till kvarboendeprincipen och att många upplever att äldre inte bara har rätt att bo hemma utan snarare ska bo hemma till varje pris, något som riskerar att resultera i ett svek gentemot de äldre. I valrörelser utlovas ofta resurser, men därefter tenderar det att inte hända så mycket mer. Vad detta beror på kan bara spekuleras om. Kanske är det så att våra politiker inte vet var eller hur resurser gör bäst nytta? Kanske är det så att våra politiker blundar för att en åldrande befolkning kräver mer resurser? Kanske omtolkas de äldres behov genom allt tuffare riktlinjer som politikerna själva beslutat om när det kommer till biståndsbedömning?

Det är ofta svårt för den äldre själv att stå upp för sina rättigheter, inte minst för den som inte har resursstarka anhöriga som hjälper till och driver på samt ställer krav för att den äldre ska få en plats på äldreboende. Risken är också att äldre som överklagar avslag på en ansökan om plats på ett äldreboende hinner dö innan ärendet har avgjorts.

Flera svek

Enligt Lennarth Johansson resulterar det hela i flera svek. Det blir ett svek gentemot den äldre som inte får en plats på ett äldreboende när han eller hon själv anser sig behöva det. Det blir även ett svek gentemot anhöriga som får ta ett, ofta oönskat, ökat ansvar. Det kan dessutom tolkas som ett svek gentemot vårdpersonal och andra berörda som tvingas vårda den äldre hemma trots att den äldre själv inget hellre vill än att flytta till ett äldreboende.

Risk för misstro mot systemet

Det hela riskerar i sin tur att resultera i en ökad misstro mot systemet och därmed sviktande tro på den svenska modellen. Sverige är det land i världen (tillsammans med Nederländerna) som satsar mest resurser på äldreomsorg. Problemet ligger i löften som inte uppfylls och politikernas löften kan därmed komma att uppfattas som tomma ord. Detta i sin tur urholkar förtroendet för vårt välfärdssystem, för våra förtroendevalda och även för anställda inom välfärden (inte minst vårdpersonal som får bära en kollektiv skuld).

”Äldreomsorgen är en politiskt styrd, offentligt finansierad och lokalt utförd verksamhet, baserad på en lagstiftning av ramkaraktär. Kommunernas ansvar för äldreomsorgen har sin bas i att de finansierar drygt 90 procent av äldreomsorgens kostnader. Ungefär 20 procent av kommunernas skatteintäkter går till äldreomsorgen (med stora lokala variationer). Staten – riksdag och regering – har mycket små möjligheter att påverka äldreomsorgen förutom via lagstiftning och ekonomiska incitament – båda tämligen trubbiga verktyg.”

Vem bär ansvaret?

När vårdskandaler på kommunal nivå blossar upp i riksmedier ställs ofta ansvarig minister till svars, trots att denna minister inte har någon möjlighet att ingripa. Ansvarsfördelningen kan därmed uppfattas som mycket otydlig. Vem bär ansvaret? Är det kommunalrådet, äldreomsorgschefen, handläggaren eller vårdpersonalen? Eller är det ägaren eller riskkapitalisten bakom det privata vårdföretaget?

Den ansvariga ministern brukar i slutändan ändå försvara sin politik genom påminnelse om pågående eller nya satsningar i form av statsbidrag till kommunerna. Det kan bli svårt att greppa det hela när perspektiven växlar mellan ett nationellt och ett lokalt sådant. Statliga bidrag brukar inte räcka långt när det väl kommer ner på kommunal nivå med tanke på alla kostnader som kommunerna har.

Det finns alltid en risk att något går fel i någon av landets 290 kommuner och bland de ca 250 000 personer med äldreomsorg. Kommunerna behöver därför tänka förebyggande med proaktiva insatser när det kommer till boende, vård och omsorg.

Inte på lika villkor – kommunala skillnader

Äldreomsorgens kvalitet varierar mellan olika kommuner, och likaså möjligheten att beviljas plats på ett äldreboende. Detta är som att jämföra vädret i vårt stora och avlånga land, det kan se helt olika ut på olika platser i landet.

Lennarth Johansson avslutar med följande ord:

”Men det finns en trovärdighetskris som riskerar att erodera den svenska äldreomsorgen. Den består av glappet mellan löften om vård och omsorg vid behov och efter önskemål – och utfallet, som bestäms av kommunen och där den äldres vilja och önskan väger lätt! Detta måste lösas vid källan: kommunen behöver ta ett faktiskt ansvar för sina löften till de äldre medborgarna.”

En god tanke

Kvarboendeprincipen är i teorin en god tanke, och många äldre vill inget hellre än att bo kvar i sin egen bostad så länge som möjligt (kanske rent av livet ut). I dessa fall är det värdigt att kunna få hjälp och stöd för att få till en fungerande tillvaro i det egna hemmet. Det finns dock samtidigt många äldre (med fysiska och/eller psykiska besvär) som inte vill något hellre än att flytta till ett äldreboende (särskilt boende) där de kan få en gemenskap och uppleva en trygghet med närhet till personal under hela dygnet. Kvarboendeprincipen bör, enligt vår uppfattning, inte användas som ett argument mot den enskildes vilja och behov av rent ekonomiska skäl. Det bör alltid vara behoven som styr insatserna – och dessa behov kan i regel den enskilde själv bäst redogöra för.

Källor:

Aldrecentrum.se

www.svt.se

Vi tänkte spinna vidare på ämnet ensamhet då vi anser att det är ett mycket viktigt ämne, och ofta orsak till psykisk ohälsa. Den här veckan tänkte vi behandla ämnet ensamhet utanför brittiska Frome, som vi skrev om förra veckan, vi tänkte dock stanna kvar i Storbritannien.

Pamela Qualter är bosatt i Storbritannien och är professor i psykologi, hon har studerat ensamhet i 20 år. Pamela förklarar att ensamhet inte enbart förekommer i en viss typ av stad eller samhälle utan kan upplevas överallt, även i en storstad trots att det finns människor överallt. Pamela Qualter förklarar:

”I storstäder kan enstaka organisationer med små resurser fungera som oaser i stenöknen. Några få personer kan bli hjälpta, men det finns ingen enkel lösning mot ödsligheten. Här saknas en större gemenskap och det helhetstänk som finns i Frome.”

En positiv utveckling är dock, enligt Pamela, att vi numera i alla fall pratar om ensamhet och att ämnet väcker intresse hos många som vill lära sig mer. Vidare menar Pamela att hon nu upplever att det idag förs diskussioner om ämnet över hela världen, något som också tyder på att intresset ökar. Pamela menar dock att statistiken inte tyder på någon epidemi av ensamhet eller att ensamheten ständigt ökar, däremot ökar världsbefolkningen vilket i sin tur resulterar i att fler upplever ensamhet.

Utmaningar att nå personer med upplevd ensamhet

Forskning visar att personer som upplever ensamhet tenderar att dra sig undan, trots att man skulle kunna förvänta sig motsatsen. När de drar sig undan observerar de gruppen för att se vem de kan ta kontakt med. Dessa personer är väldigt observanta på utstötningsmekanismer för att undvika faror, och det kan bli problem när dessa personer inte kan använda sin sociala kompetens för att ta kontakt, därför att deras beteende skulle kunna förvärra ensamheten. Situationen kan dock resultera i en negativ spiral då deras beteende, genom att dra sig undan, kan göra att vissa blir avskräckta och tycker att de beter sig underligt. Personer i deras omgivning kanske då undviker kontakt eftersom de får uppfattningen att dessa individer inte vill vara med.

Storbritannien i framkant

Vi har tidigare skrivit om Storbritannien som är det första landet i världen att utse en ensamhetsminister, ”Minister for Loneliness”, något som skedde i början på året då Theresa May utsåg Tracey Crouch (tidigare sportminister) till just ensamhetsminister.

I Storbritannien skriver brittiska vårdcentraler ut recept på sociala aktiviteter som pågår i föreningar och frivilligorganisationer. Förskrivning av sociala aktiviteter är inget nytt fenomen i Storbritannien, utan har pågått sedan 1990-talet, ändå har detta fått särskild uppmärksamhet sedan Tracey Crouch utsågs till ensamhetsminister. Vad har detta då resulterat i? Jo, detta system har resulterat i minskat behov hos åtta av tio patienter att gå till doktorn. Svenska Dagbladet skriver:

”I juli öppnade det brittiska parlamentet en fond på motsvarande 247 miljoner kronor där frivilligorganisationer kan söka medel till projekt som erbjuder gemenskap och bryter isolering. I augusti anslog parlamentet ytterligare 53 miljoner kronor för att stötta och utöka de många projekt som redan finns – t.ex. promenadgrupper, trädgårdsarbete och hantverkskurser.”

För några veckor sedan lanserade Theresa May en första nationell strategi för att ”utrota ensamheten under vår livstid”, något som hon själv betraktar som början på en omfattande social reform. Ensamhetsminister Tracey Crouch menar att vi behöver arbeta för ”ett mer vänligt och stöttande samhälle”.

Sverige vill ”haka på”

Anna Starbrink, talesperson i sjukvårdsfrågor för Liberalerna, har tidigare under året tagit fram förslag för att minska ensamheten i Sverige, något som vi har skrivit om i ett tidigare blogginlägg. I augusti besökte hon just Tracey Crouch i London och medger att hon förvånas över siffrorna som visar att ensamhet är mer hälsofarligt än stillasittande och rökning. Hon menar nu att det behövs en nationell strategi även i Sverige och låter sig gärna inspireras av Storbritannien. Anna Starbrink förklarar:

”Ensamheten är en fråga för alla samhällssektorer. Men i Sverige är vi ovana vid att arbeta som i Storbritannien och behöver utveckla metoder för att knyta ihop föreningsliv med sjukvård och äldreomsorg.”

Även Kristdemokraterna vill motverka den ofrivilliga ensamheten genom nya reformer. Jakob Forssmed, KD:s ekonomisk-politiska talesperson, har nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter hävdat att ensamheten bland äldre kan kosta miljardbelopp varje år genom extra vård- och omsorgskostnader, men också som en konsekvens av ökad demens, depression och hjärt- kärlsjukdomar. Han är, i likhet med Anna Starbrink, inspirerad av det brittiska systemet med sociala aktiviteter på recept, då detta system har minskat återbesöken i brittiska sjukvården med 25 procent. Anna Starbrink instämmer och anser att receptförskrivning på sociala aktiviteter kan vara ett sätt att bryta ofrivillig ensamhet och isolering, men menar samtidigt att det måste organiseras på ett bra sätt så att det säkert fungerar.

Tänka utanför boxen

Ja, kanske är det dags för Sverige att tänka utanför våra vanliga ramar och den s.k. ”boxen”… Kanske är det också dags att se över vårt eget system och inse att det finns förbättringsområden som är värda att uppmärksamma, och vad är då bättre än att inhämta inspiration från länder där man ser lyckade resultat av sociala aktiviteter som exempelvis Storbritannien? Utmaningen är ju att Sverige har ett annat system än Storbritannien, men det hade säkerligen varit möjligt att inhämta inspiration och implementera delar av systemet i vårt svenska system. Vi menar ändå att det kan betraktas som hoppfullt att våra politiker idag börjar få upp intresset för dessa frågor, som syftar till att bekämpa ofrivillig ensamhet och isolering. Nu är det bara upp till våra politiker att visa att de menar allvar!

Källor:

Korrespondenterna; ”Ensamhetens epidemi”, SVT, 2018-05-19

Svenska Dagbladet, ”Sverige behöver tillsätta en ensamhetsminister”, 2018-11-11

Riksföreningen Äldres Hälsa har haft sitt första möte med PRO som nu bedriver ett projekt med fokus på ensamhet.

PRO (pensionärernas riksorganisation) är Sveriges största pensionärsförening med ca 350 000 medlemmar över hela landet. PRO anordnar olika aktiviteter för sina medlemmar men är även pensionärernas röst i politiken i frågor som är viktiga för äldre. På deras hemsida skriver de själva att:

”PRO verkar för ett samhälle där medborgarna har ekonomisk trygghet, där det finns bra vård och omsorg och där livsmiljön är trygg och stimulerande”.

Riksföreningen Äldres Hälsa hade ett första möte med representanter från PRO i oktober 2018 för att diskutera ett framtida samarbete. Vid mötet diskuterades olika frågeställningar av betydande vikt när det kommer till äldres hälsa, och inte minst psykiska hälsa. Enligt PRO finns det ett intresse bland deras medlemmar att lyfta frågor som rör detta ämne.

Ett projekt med fokus på ensamhet

Förra veckan skrev Riksföreningen Äldres Hälsa ett blogginlägg med fokus på ensamhet. Vi nämnde bland annat att Storbritannien är det första landet i världen att utse en ensamhetsminister, med anledning av det stora antalet britter som upplever ofrivillig ensamhet. Vi vill denna vecka spinna vidare på detta ämne då vi anser att det är ett mycket viktigt ämne som i hög grad är förknippat med psykisk ohälsa.

Vi kan nu meddela att PRO tillsammans med SKPF (Svenska KommunalPensionärernas Förbund) och SPF Seniorerna (Sveriges Pensionärsförbund) har fått 2 miljoner från regeringen för att bedriva ett projekt med syfte att minska äldres ensamhet. Projektet kommer att gå ut på att ta fram studiematerial, vägledning och att utbilda äldre att söka upp andra äldre. Vidare ska organisationerna ta fram en stödtelefon dit ensamma kan ringa för att få någon att prata med.

Ensamhet – en riskfaktor till psykisk ohälsa

Social isolering, alltså ofrivillig ensamhet, är en hög riskfaktor till psykisk ohälsa. PRO Skövde skrev under våren 2018 att ensamhet, enligt forskning, försämrar hälsan och livskvalitén samt ökar risken att dö i förtid. Ensamhet bryter ner oss både fysiskt och psykiskt och skadar vår hälsa mer än fetma, dåliga matvanor och fysisk inaktivitet. Enligt uppskattade siffror riskerar ensamhet att förkorta livet med 14 %.

Som många säkert känner till är sömnen mycket viktig för vår hälsa. Ett flertal studier har visat att en person som upplever ofrivillig ensamhet vid insomnande sover mycket sämre och med mycket kortare intervaller av djupsömn. Rent fysiskt orsakar dålig sömn att blodtrycket ökar och därmed stressnivån i kroppen samt försämrar ämnesomsättningen och immunförsvaret.

Många äldre personer upplever ensamhet. Denna upplevelse kan exempelvis uppstå i samband med att ha mist en livspartner, att man saknar meningsfulla fritidsaktiviteter och/eller att vara sjuk med flera olika diagnoser. Med stigande ålder blir de sociala relationerna ofta färre och det sociala stödet minskar. Enligt Socialstyrelsen (2016) visar undersökningar att totalt 58 % av de äldre med äldreomsorg upplever ensamhet, varav 43 % ibland och 15 % ofta.

Bota ensamhet med läkemedel

Som vi tidigare har nämnt upplever många äldre ofrivillig ensamhet, samtidigt som ensamhet är en hög riskfaktor till psykisk ohälsa. Inte sällan förskrivs antidepressiva läkemedel till äldre som upplever psykisk ohälsa istället för att erbjudas samtalsstöd eller andra insatser.

PRO Skövde anser att denna metod, att minska ensamhet genom förskrivning av antidepressiva läkemedel, är fel och att detta snarare bara minskar motivationen att göra något åt ensamhetsproblematiken. PRO Skövde menar att nya relationer som kan förbättra hälsan är ett bättre sätt att komma åt ensamheten, något som exempelvis kan ske genom att få bo tillsammans med andra på ett äldreboende.

PRO Skövde anser även att sociala behov borde vägas in på ett tydligare sätt i bedömningen när någon behöver äldreomsorg, och ser gärna en utveckling med fler trygghetsboenden så att inte äldre behöver vara hemma till varje pris. Enligt gällande djurskyddslagstiftning får djur inte vara ensamma utan skall ha tillsyn minst två gånger per dag. PRO Skövde menar därför att kommunerna bör behandla våra äldre med samma respekt som vi skall behandla djuren, något som skulle kunna ske genom att ensamma äldre får tillgång till äldreboenden där kontakter kan skapas till goda relationer.

Ett viktigt ämne att belysa

Riksföreningen Äldres Hälsa välkomnar det projekt som PRO tillsammans med SKPF och SPF Seniorerna nu har fått i uppdrag av regeringen att bedriva då sådana projekt behövs för att belysa dessa ämnen som är så tätt förknippade med psykisk ohälsa för många människor. Vi instämmer med PRO Skövde och Socialstyrelsen som rekommenderar andra metoder än behandling med läkemedel per automatik vid psykisk ohälsa som kan bero på ensamhetsproblematik då vi, i likhet med PRO Skövde, inte tror att det är möjligt att medicinera bort ensamhet. Ensamhet kan, enligt oss, bäst motverkas genom mänsklig kontakt och nära relationer. Det är med spänning som vi nu följer projektet som PRO tillsammans med SKPF och SPF Seniorerna bedriver!

Källor:

PRO – Pensionärernas Riksorganisation