Med tiden påverkas både vad vi minns men också hjärnans förmåga att lagra nya minnen, men vad som styr vår minnesförmåga är en komplex historia och inom hjärnforskningen finns många teorier kring detta. Hur kommer det sig att vi minns en del saker tydligt och annat inte alls?

Det finns ett flertal faktorer som påverkar vår förmåga att minnas och det finns även sätt för oss att träna upp vårt minne. Men innan vi går in på detta, några ord om hur hjärnan fungerar.

Hippocampus och amygdala i samarbete

Hippocampus är hjärnans minnescentrum som koordinerar både minnesprocessen när vi ska erinra oss något men också inlärningsprocessen. Hippocampus är en del av det limbiska systemet och samarbetar med amygdala, hjärnans känslocentrum. När vi tar emot ett sinnesintryck bearbetas detta först i amygdalan och lagras därefter som ett minne i hippocampus.

Studier vid Neurovetenskapliga institutionen på Karolinska Institutet har kommit fram till att det är främst nya minnen som lagras i hippocampus. Efter en tid glöms händelsen bort eller så lagras den i hjärnbarken. Men vad är det som styr att vi lagrar vissa händelser medan annat glöms bort?

Enligt Lars Olsson, forskare på Karolinska Institutet, spelar den känslomässiga faktorn in om händelsen kommer att lagras eller inte. Har vi blivit väldigt rädda, glada eller arga så kodas minnet djupare in i hjärnbarken via fler synapskopplingar. Varje gång vi tänker på en händelse så lagras det in ännu djupare och blir lättare och lättare att plocka fram på nytt.

Våra minnen är föränderliga

Förmågan till inlagring varierar genom livet. Tidigt i livet klarar inte hjärnbarken av att göra sitt jobb ordentligt då hjärnan innehåller enormt många synapser som successivt sållas bort. På grund av detta så minns vi exempelvis inte mycket från våra första år. Hippocampus är heller inte helt färdigutvecklad innan tre års ålder. 

Senare i livet påverkas vår minnesförmåga av att både arbetsminnet och det episodiska minnet försvagas. Vi får svårare att lägga till nya händelser till vårt minne, men även svårare att komma åt redan inlagrad information, framförallt det nyligen inlagrade. Generellt minns vi åren mellan 20 och 30 bäst.

Vår hjärna lagrar även olika typer av information beroende på vår ålder. När vi åldras så har vi lättare att minnas andra saker än när vi var yngre på grund av att hjärnan förändras. Äldre människor är ofta bättre på att komma ihåg fakta medan yngre människor kommer ihåg fler detaljer i samband med specifika händelser. Detta beror på att det semantiska minnet som är kopplat till allmänkunskap förbättras med åren medan det episodiska minnet försvagas.

Hippocampus påverkas av stress och depression 

Vid Alzheimers sjukdom försvagas hippocampus. Sjukdomen startar i hippocampus och sprids sedan till resten av hjärnan. Men hippocampus försvagas inte enbart hos personer med Alzheimers sjukdom utan påverkas även negativt av stress och depression. Går det långa perioder utan att tankarna får löpa fritt blir hjärnan tröttare och fungerar sämre. En överbelastad hjärna kan utlösa symptom som stress, ångest och minnesproblem. Vid långvarig överbelastning kan hippocampus till och med krympa. 

Träna upp minnet 

Som vi skrivit om tidigare så påverkas hjärnan positivt av fysisk träning. Enligt ett flertal studier så kan fysisk träning få hippocampus att växa upp till två procent, vilket påverkar vår minnesförmåga positivt. Men det finns fler sätt att träna upp minnet; exempelvis genom associationer. 

När vi lagrar ny kunskap i långtidsminnet sker det till stor del genom associationer. Dofter har exempelvis förmågan att locka fram gamla minnen, berättar Jonas Olofsson som är professor i psykologi. Ny forskning visar en stark länk mellan doftsinnet och hippocampus. Resultaten visar att hippocampus påverkas i takt med lukthjärnan i större utsträckning än andra sinnesområden. 

Vi kan även stärka vårt minne genom musik. Det finns inget direkt musikcentrum i hjärnan, både höger och vänster hjärnhalva engageras när vi lyssnar på musik. Musiklyssning påverkar hjärnan positivt på ett flertal sätt. Nervkopplingarna mellan hjärnans olika delar stimuleras och stärks. Signalsubstanser som dopamin och serotonin i hjärnan ökar och hormoner som oxytocin och testosteron frigörs. 

Studier visar att musik förflyttar oss till våra känslors centrum och vi kan återuppleva både glädje och sorg genom musik. Ett minne är lättare att komma ihåg när det är förknippat med en känsla. Idag används musikterapi inom demensvården i syfte att stimulera minnet. Hörseln är nämligen ett av de mest komplexa sinnena som kommunicerar med många områden i hjärnan. Musik har förmågan att locka fram minnen av händelser som inträffade när vi lyssnade på låten och låter oss återuppleva de känslor som finns förknippade med dessa. Genom musikterapi kan man hjälpa demenspatienter att komma ihåg viktiga stunder. Man använder vanligtvis musik från en tid när patienten var ung, den musik som hen lyssnade på och njöt av. Patienter som är i ett sent skede av sjukdomen har ofta hörselbanorna bevarade så även om de inte kan dela med sig av sin upplevelse så kan de ofta ändå njuta av musiken.

 

Källor:

Demenscentrum

Musik väcker gamla minnen

Doftsinnet kopplas till minnesprocesser i hjärnan

Om hippocampus

Karolinska Institutet

Upplever du att tiden går snabbare ju äldre du blir? Du är inte ensam om denna upplevelse. Men varför känns det så?

Det finns ett flertal teorier kring detta. Idén om den subjektiva tiden är ett ämnesområde som finns väldokumenterat av ett flertal psykologer men utan någon egentlig konsensus. En teori kommer från Adrian Bejan, professor vid Duke University, som menar att vår tidsuppfattning har att göra med hur hjärnans nervbanor processar information. 

Han menar att när vi åldras så blir hjärnans nervbanor både mindre i storlek men också i komplexitet vilket gör att processen saktas ned. Detta innebär att det tar längre tid att processa information vilket i sin tur gör att vi upplever att tiden går snabbare. Låter det komplicerat? Tänk då tillbaka på barndomens starka minnen då vi upplevde att dagarna varade för evigt. Förklaringen till detta handlar om att när vi var barn så processades all information i raketfart vilket ledde till en fördröjd uppfattning av den faktiska tiden.

Enligt Cindy Lustig, som är professor i psykologi vid University of Michigan, handlar den förändrade tidsuppfattningen om hur våra perspektiv förändras. Är vi i stunden av den faktiska upplevelsen eller blickar vi tillbaka på upplevelsen? Hon menar även att tidsuppfattningen påverkas av våra minnen och hur mycket som vi har upplevt. När vi är åtta år är exempelvis en vecka en mycket större procentuell del av våra liv än vad en vecka innebär procentuellt för en som har levt i 80 år.

Kan vi få tiden att sakta ner?

Hur vi upplever tiden påverkas även av variationen i våra liv. Adrian Bejan menar att våra hjärnor är designade för att registrera förändring och tillägger:

”Om man slutar introducera nya händelser till livet är risken stor att tiden uppfattas som att den går ännu snabbare. Mitt bästa tips för att förlänga tidsuppfattningen är därför att lära sig nya saker. Det är även viktigt att vara i nuet och fokusera på det man gör. Flera studier visar att mindfulness-övningar kan förlänga tidsuppfattningen. Ingen kan veta hur mycket tid vi har men alla kan påverka hur vi uppfattar tiden. Så ta vara på den tid du har.”

 

Källor:

Harvard education

Time perception aging

Det finns ett stort antal personer i Sverige med funktionsnedsättningar som på ett eller annat sätt påverkas av bristande tillgänglighetanpassning. Då det finns olika typer av förutsättningar som kan skapa problem är det svårt att få en exakt överblick kring hur många som faktiskt drabbas. Men statistik från SCB visar att ungefär 36 % av Sveriges befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Gällande rörelsenedsättning visar siffrorna att ungefär 150 000 personer använder rullstol samt att 250 000 personer använder rullator.

Under 2009 skrev Sverige på konventionen för personer med funktionsnedsättning. I konventionen framgår det tydligt att omgivningen ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, ingen ska heller behöva diskrimineras. Men hur väl fungerar detta i praktiken? För att ta reda på det kontaktade vi Gabi Rehbinder, tidigare ledamot DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) som är en intresseorganisation för människor med nedsatt rörelseförmåga.

Gabi som genom åren har engagerat sig både i ett flertal föreningar men även politiskt börjar berätta om hur det offentliga rummet fortfarande har stora brister och hur svårt det är att hitta möteslokaler som är anpassade:

”Landstingshuset har exempelvis en barnvagnsramp som de tror kan användas även som ramp för rullstol, vilket skulle bli direkt livsfarligt på grund av tyngd och vinkel. Större lokaler är ofta heller inte anpassade så att rullstolar och rullatorer ska kunna stå längst fram.” Gabi förklarar:

”Hörselnedsättningar och rörelsenedsättningar överlappar ofta varandra. Det bästa vore därför om personer med rullstol eller rullator fick stå längst fram i lokalen, istället är det ofta tvärtom, vilket blir problematiskt. Detta problem blir även påtagligt när folk möblerar möteslokalerna. På många ställen finns det heller inget sätt för den rullstolsburne att ta sig upp på scen för att tala.” 

Gabi berättar att något som hade varit önskvärt är fler mötesplatser med exempelvis två bänkar och ett bord för träffar utomhus där man kan spela spel eller fika. Det hade dessutom varit ett bra alternativ för de som inte har så mycket pengar då detta inte kostar något. Gabi betonar den ekonomiska aspekten som kan bidra till utanförskap, med tanke på att en fika idag ofta kostar mellan 70-100 kr vilket är dyrt för en pensionär med garantipension eller för en person med sjukersättning/aktivitetsstöd. Gabi upplever många gånger arkitekturen och stadsplaneringen som fientlig och problematisk.

Frustrationen hos Gabi är tydlig när vi pratar om det offentliga rummet som fortfarande har många brister när det kommer till anpassning utifrån olika behov. Gabi utvecklar:

”Snöröjning är även ett stort problem då det många gånger plogas specifikt för nedsänkningarna vilket begränsar framkomligheten. Jag upplever även hinder när jag ska ta ut pengar eller betala, många restauranger och fik som skulle kunna vara tillgängliga med hjälp av ramp väljer att inte ha det, inte ens en flyttbar.”

I ett inkluderande samhälle så är det viktigt att alla har möjlighet att kunna delta i aktiviteter. För Gabi har bristen på anpassning i samhället många gånger lett till känslan av utanförskap då det har varit svårt att ta sig in till de olika aktiviteterna.

”Lokalerna är ofta undermåligt planerade på grund av trösklar och trappor som gör det svårt att ta sig in. Jag upplever även problem på handikappanpassade toaletter där sopkorgar ofta är fastsätta i väggen på ett sätt som gör det svårt att ta sig fram med permobil till toalettstolen. Vidare upplever jag att jag heller inte har samma möjlighet att gå och bada då väldigt få badhus är anpassade.”

Det behövs även en uppdaterad syn på personer med rörelsenedsättning. Gabi utvecklar:

”Det behövs ett skifte i tankesättet så att äldre respektive personer med funktionsvariation uppfattas och behandlas som de tillgångar och människor vi faktiskt är. Nu känns det som att antingen ska man vara fullt arbetsför eller så har man inget värde som medborgare eller person. Det finns även en bristande förståelse för att rörelsenedsättningar, syn- och hörselproblem, smärta samt olika typer av sjukdomar ofta överlappar varandra som därtill får konsekvenser utöver själva rörelsenedsättningen. Mycket är osynligt samtidigt som det ofta går att anpassa flera saker samtidigt utan större kostnader om man bara är medveten om det från början.”

Vi kan inte göra annat än att hålla med Gabi Rehbinder. Samhället är fortfarande långt ifrån att vara helt inkluderande och det är verkligen på tiden att göra något åt detta. Det är viktigt att alla personer har samma förutsättningar att delta i aktiviteter och föreningsliv. På så vis kan vi minska utanförskap, social isolering och samtidigt stärka känslan av gemenskap och inkludering. 

 

Källor:

Krav på tillgänglighetsåtgärder

Funka och tillgänglighet

I samband med alla hjärtans dag och andra högtider är det många som firar med nära och kära och kanske främst med sin partner. Men alla lever inte i en tvåsamhet. Ibland är det självvalt att vara singel och ibland är det inte det. I Sverige är ungefär två miljoner singlar, i olika åldrar. Det här motsvarar nästan 20 procent av Sveriges befolkning, men trots detta tycks den gängse normen fortfarande vara en samvaro i par.

”Parförhållandet är fortfarande den mest priviligierade formen för intimt liv” menar forskaren Tone Hellesund som 2011 deltog i ett forskningsprojekt om intima relationer. ”Parförhållandet som norm finns inbyggd i både lagar och förhållningsregler men det är främst som kulturell norm som parförhållandet anses vara högre stående än andra former av samliv.” förklarar Hellesund och    utvecklar:

”Bryter du mot parnormen drabbas du av kulturell exkludering, detta framgår i våra genomförda intervjuer med singlar. De upplever ofta subtila former av diskriminering som att folk tycker synd om dem eller att de inte blir bjudna på fester eller parmiddagar.” 

Vid en snabb analys av orden ensamhet och tvåsamhet så kan säkert många instämma i att det  ligger en lätt negativ klang över det förstnämnda jämfört med det sistnämnda. Det finns således en värdering redan i själva ordet ensamhet. Givetvis finns det lika många inställningar till att leva ensam som det finns singlar. Men detta bör vara upp till var och en och inte något som samhället ska värdera.

I ett inkluderande samhälle ska alla få plats men än idag exkluderas många just för att de lever ensamma. Om vi tittar lite närmare på åldersgruppen 60+ så visar statistik från SCB att ungefär en tredjedel av alla över 60 år lever i singelhushåll. De är ofta antingen änkor, änklingar eller frånskilda. I siffror rör det sig om ungefär 900 000 personer, varav ca 600 000 är kvinnor och ca 300 000 är män. Hur väl inkluderade känner sig dessa då de lever utan en partner?

På Institutionen för Hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet kartlades 2007 ett flertal studier kring hur äldre personer upplever förlusten av en partner. Svaren skiljde sig markant åt men ett ständigt återkommande tema var känslan av utanförskap. 

Ett flertal av de tillfrågade tog upp att de tidigare hade fått hjälp och stöd av sin partner, men sedan denne gått bort var de nu tvungna att förlita sig på utomstående personer. Många upplevde detta som problematiskt då de inte ville känna sig som en börda genom att fråga om hjälp. En del beskrev det som att det var känsligt att belasta deras närmaste omgivning och att de skulle genomleva sorgen på egen hand. 

Många beskrev även att de hade få kontakter med omvärlden samt ett begränsat umgänge. En änka beskrev att hennes kontakter successivt hade minskat eftersom hennes dagar tidigare hade varit fulla av att ge omsorg till hennes partner som varit sjuk. Många upplevde att det var svårt att återuppta kontakten med tidigare vänner och flera av de tillfrågade ångrade att de inte hade skaffat fler vänner genom åren. Att ensamheten kändes som ett stigma återkom vid flera tillfällen. Ensamheten blev dessutom extra påtaglig när de umgicks med andra par. Ett flertal av de tillfrågade tog upp en längtan efter någon att prata med, att ge kärlek till, någon att rå om.

Att finnas där 

Det är här vi som omgivning och samhälle bör komma in. Stöd från grannar och familj är viktigt för den som har förlorat sin partner. Som framgick i kartläggningen så finns det en uppfattning kring att inte vilja belasta sin omgivning eller fråga om hjälp. Om man är den som står bredvid är ett tips att därför vara den som tar kontakt och sträcker ut en hand, det kan göra en enorm skillnad för den som upplever ensamhet och utanförskap! Bara att finnas där med sin närvaro är det som många gånger räcker.

Även vården har en central roll i detta där ensamhet och utanförskap kan minskas genom att lyfta den som är nybliven änka eller änkling. Denna person är ofta i behov av stöd och kan hitta ny gemenskap och glädje genom exempelvis stödgrupper bestående av personer som genomlever liknande saker. 

 

Källor:

Luleå Tekniska Universitet

Ohotad parnorm

Mer än var tredje över 60 bor ensam

Kommunerna erbjuder idag flera sorters stöd till dig som är anhörig. Du kan exempelvis få stödsamtal, utbildning eller möjlighet att delta i en stödgrupp. Har du gått ner i arbetstid för att vårda din närstående kan du även få en ekonomisk ersättning.

Kommunen ska enligt socialtjänstlagen erbjuda stöd till anhöriga. I Socialstyrelsens broschyr ”Stöd till anhöriga” (2010) framgår att kommunen ska informera om de verksamheter som alla kan ta del av och som samtidigt erbjuder individuellt anpassade insatser. Du har alltså rätt till att få hjälp från kommunen med att vårda eller stödja en närstående. Kommunen är även skyldig att utreda behovet av stöd och fatta beslut i enskilda fall. Om du ansöker om stöd och får avslag så har du även rätt att överklaga beslutet. Hur mycket stöd samt vilken typ av stöd som du kan få varierar från kommun till kommun så det bästa är att kontakta just din kommun för att ta reda på vad som gäller. 

HÄR FÖLJER NÅGRA EXEMPEL PÅ ANHÖRIGSTÖD SOM DU KAN HA RÄTT TILL:

• Anhörigbidrag även kallat hemvårdsbidrag, omvårdnadsbidrag eller arvoderad anhörigvård kan ges till den som vårdar en anhörig i hemmet. Detta stöd finns dock inte i alla kommuner. Varje kommun har dessutom olika regler kring vem som kan få bidraget samt hur mycket som betalas ut.
• De flesta kommuner erbjuder en möjlighet att medverka i så kallade träffpunkter för anhöriga. Där får du träffa andra som befinner sig i en liknande situation samt även möjlighet att delta i olika aktiviteter som utbildningar och föreläsningar. 
• Anhöriggrupp är ett stöd som många kommuner erbjuder. Där får du som anhörig träffa andra anhörigvårdare. 
• Avlösning i hemmet är ytterligare ett stöd som innebär att en avlösare, ofta någon från hemtjänsten, kommer hem till din närstående och tar över omvårdnaden ett tag så att du som anhörig kan få koppla av eller göra egna aktiviteter. Avlösning kan även ske utanför hemmet genom insatser som korttidsboende/växelvård (som innebär korttidsboende vid upprepade tillfällen som ett rullande schema, t.ex. en vecka i månaden), eller dagverksamhet en eller flera dagar i veckan (detta beviljas främst till personer med demenssjukdom).
• Om du som anhörig behöver någon att prata med så erbjuder de flesta kommuner enskilda samtal eller samtalsstöd.
• Att vara anhörigvårdare innebär en ökad risk för ohälsa vilket gör att en del kommuner erbjuder regelbundna hälsokontroller för dig som är anhörig. Du kan även få tillgång till en SPA-anläggning, få massage eller delta i yogaklasser. 
• En anhörig som avstår från förvärvsarbete för att kunna hjälpa sin närstående har rätt till ersättning från försäkringskassan, en så kallad närståendepenning. Man kan få närståendepenning i högst 100 dagar för varje person man ska vårda.
• Det finns även en rad olika tekniska hjälpmedel som man som anhörig har rätt till. 

Som vi har redogjort för ovan finns det en hel del som du, som anhörig, kan få hjälp med. Stödet kan dock se lite olika ut i Sveriges 290 kommuner, så kontakta gärna din kommun för att se vilket stöd som just du har rätt till där du bor.

 

Källor:

Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Såhär söker du närståendepenning

Hit vänder du dig om du behöver tekniska hjälpmedel